Min flickvän äger.
Hjälpe mig
Några av er vet kanske redan det här, men nu ska jag våga på mig ett officiellt uttalande och eventuellt jinxa hela grejen. Jag håller alltså på och försöker skriva en bok, min första. Den kommer vara delvis baserad på en serie verkliga händelser men såklart inte enbart. Det är en idé jag haft i snart två år och nu har jag alltså fått tummen ur och börjat författa på allvar. Tanken är att ha den i någorlunda klar form till BLYG 2011 och eventuellt kunna sälja några grovt utskrivna kopior där. Det är målet, men det kan givetvis gå helt åt helvete.
Jag kommer försöka peppa mig själv med sporadiska rapporter här. Hittils har jag bara fått ihop runt 4000 ord av första utkastet, men det är ändå betydligt mer än något annat projekt jag gett mig fan på.
Förhoppningsvis har jag något ni kan läsa framåt sommaren om ni är intresserade av sånt. Om inte annat får det här inlägget stå som en symbol för mitt fatala misslyckande. Place your bets.
Och just det! Jag har börjat blogga på engelska igen. Det kommer bli mest notiser, videor och sånt men ni kan gärna titta in om ni vill: Damn Talking Box!
He’s a very good fighter
Det är så magiskt med barn som är entusiastiska. Speciellt om deras engagemang baseras på gamla Arnie-rullar med dubbelt så mycket kulsprut som dialog.
Tappade trådar och förlorade kontroll
Ny singel av Emil Jensen finns gratis här. Albumet den kommer ifrån heter Rykten och släpps den 2:a mars.
Det kan verka ganska sökt att hävda att en låt gör ont, men jag har inget val om jag ska beskriva min initiala magkänsla. I ungefär en vecka har jag börjat realisera ett projekt som legat i bakhuvudet i nästan två år nu. Händelsen som inspirerat projektet hände för åtta år sen och förändrade mitt liv och mig i grunden och ”Lite Väl John Och Yoko” känns precis som den relationen kändes. Men det är en bra sorts ont, som när man biter sig i läppen på precis rätt ställe och kniper till precis lagom hårt. Men mer om det hoppas jag ni kommer få läsa snart.
Drive Angry
Trailern till Drive Angry är inte enbart det mest övertygande argumentet för 3D-film, det är också en av de mest övertygande argumenten för att film existerar överhuvudtaget. Låt oss räkna ner anledningarna.
00.15 – Nicolas Cage går ifrån en explosion han själv orsakat – i slow motion.
00.16 – Oneliner #1
00.20 – Bilsladd #1
00.25 – Bil flyger genom brinnande obstruktion.
00.30 – HÄMND!
00.39 – Bilsladd #2
00.42 – HÄÄMND! ”They killed my daughter.”
00.49 – Bilsladd #3
00.50 – Oneliner #2
00.55 – Bil genom låst grind.
00.57 – WILLIAM FICHTNER!
00.58 – Bilsladd #4
01.05 – Det är som att yxan kommer rakt mot mig!
01.15 – William Fichtner slåss i kostym.
01.17 – Vi hade inte råd med Megan Fox, men det här blir säkert bra ändå.
01.21 – Oneliner #3
01.26 – Bilsladd #5
01.31 – Vad har den här sekten för mål egentligen, och varför ser de ut som statister i Dexter?
01.33 – Eh, who cares-HÄÄÄÄMND!
01.42 – Fempipigt hagelgevär?!
01.46 – Inga hjärnceller överansträngdes när taglinen skulle spikas.
01.47 – Flyyyyg genom elden.
01.57 – Asplosions!
02.00 – Jag repeterar; ett fempipigt hagelgevär!
02.02 – Slooooooooooooooooomoooooooooo-
02.04 – PANG BOOM CRASH
02.05 – Bilsladd #6
02.14 – Höhö, comic relief.
02. 23 – Bilsladd #7
02.25 – Nicolas Cage skjuter ihjäl en bil vilket leder till Bilsladd #8
02.27 – Oneliner #4
Nicolas Cage och William Fichtner, mina damer och herrar.
Varför barn ska prata om sex
En åttondeklass har fått i uppgift att läsa och sedan skriva sexnoveller där temat varit ”Första gången”. På någon vänster kan jag förstå att det här blivit en kontrovers, för hur vidsynta och liberala vi kan gotta oss åt att vi är så är det fortfarande vansinnigt känsligt att prata om sex och framförallt det sexuella uppvaknandet. Vi ska skydda våra barn från allt det här sexet och det bästa sättet att göra det, förutom att låsa in dem i en lufttät kokong tills de är 25, är att helt enkelt skyla undan dem från alla möjliga håll där sexets onda tentakler kan få tag i dem.
Men vad är det i den här uppgiften som upprört föräldrarna så, förutom det uppenbara? En förälder verkar mena att det är just inlevelse-biten som är kränkande, då ”en lärare ska sitta och läsa om vissas sexdrömmar” men är det verkligen vad som efterfrågas här? Eftersom det här är en Aftonbladet-artikel så tror jag vi kan anta att vad som står i artikeln är hyfsat nära vad som faktiskt efterfrågats klassen – hade det funnits ännu saftigare detaljer hade de tveklöst inkluderats i texten. Och från mitt håll så ser det ut… ungefär som en sexualundervisningsuppgift. Jag fick flera gånger liknande diskussionsämnen och uppgifter – när jag hade sexualundervisning – vilket den här uppgiften delvis föll under.
Så jag tvingas återigen skylta med mitt eget oförstånd; vad är problemet här? Att få ungdomar att prata om sex och förstå vad sex innebär är väl precis vad sexualundervisning ska göra, eller vad hade de här föräldrarna trott skulle hända? När jag läste det här ämnet så var det väldigt lite av undervisningen som berörde just sexet i sig, det mesta var istället fokuserat på det rent biologiska – könssjukdomar, så här ser snoppen och snippan utan, etc. – men jag kan väldigt knappt erinra mig att vi faktiskt pratade om vad sex egentligen var. Förutom att vi fick veta var klitorisen satt så visste vi inget mer om den mystiska attrapen förrän vi famlande fick lära oss i farten flera år senare. Det är ju precis såna saker, vad man faktiskt kan förvänta sig, som borde vara en integral del när man lär ungdomar om sex.
Återigen är England skräckexemplet. Här går det alldeles utmärkt att ta sina barn ur skolan de dagarna sex står på schemat, vilket en ruskigt stor del av föräldrarna väljer att göra. Vad tänker de egentligen? Är det onda ögat som spökar? ”Får de reda på att sex existerar så kommer de genast börja jucka som kaniner!” eller något sånt? Skulle man kunna applicera det på något annat, kanske? Får de läsa om Hitler och andra världskriget blir det säkert nazister! Pratar vi om rasism blir de säkert rasister!
De som, utan hänsyn för sina barns hälsa, faktiskt låter de gå till skolan för att lära sig om sex, ja, de lär sig inte så mycket om sex. Två lektioner; den första involverar ett diagram av vardera könsorgan med linjer till de ”viktiga bitarna” (till vilka, klitorisen inte alltid räknas) och nästa lektion fokuserad på alla skräckfilmer som kommer baseras på barnens eventuella sexuella äventyr. Könssjukdomar. Graviditet. Aids. Död.
Och visst måste det funka, den här skrämseltaktiken? Nej, såklart den inte gör. Folk har sex i vilket fall, fast de här människorna har inte en susning om vad de har för sig, vilket leder till att både tonårsgraviditeter och könssjukdomar ökar. Att sticka fingrarna i öronen och låtsas som att allt löser sig är det engelska skolsystemets specialitet, och inget vi borde ens tänka på att importera. För sexualundervisning måste kunna prata om riktigt sex, inte bara peka mellan benen och berätta vad som sitter var, för det hjälper ingen när de några år senare ska försöka ta ett fumligt första steg in i en sexuell värld. Ungdomar måste få någon hum om vad de ger sig in på och vad de kan förväntas tacklas med där, både positiva och negativa effekter.
För mina pengar så låter den här uppgiften varken särskilt snaskig eller uppjagande. Den verkar ha som högsta mål att få barnen själva att tänka på första gången och vad de tror kan hända och vad som förväntas av dem, och givetvis också vad som kan gå fel i form av t.ex. sjukdomar och hur man kan undvika dem. Jag säger inte att det här kanske var det smartaste och mest finkänsliga sättet, men så som folk reagerar så verkar jag ha missat delen där klassen blivit tvingade under pistolhot att skicka nakenbilder på sig själva till läraren i omärkta, bruna kuvert. Jag vet heller inte hur uppgiften levererats och hur privata historierna ska ha varit – jag kan bara gå efter artikeln – men jag har verkligen svårt att se hur det kan klassas som ett övergrepp eller hur man ens kan haspla ur sig om att det ens är i samma bollsport som våldtäkt.
När Aftonbladets ”sexolog” också lägger in ”Dessutom ska man ha klart för sig att det finns många unga tjejer som tidigt blivit sexuellt utnyttjade, till och med våldtagna. De kan må otroligt dåligt av det här” så undrar jag delvis varför hon antar att det bara är tjejer som blir sexuellt utnyttjade och delvis så tänker jag att det här eventuellt kan vara en bra plats att skriva om just något sådant. Vad vill Linn Heed med det här uttalandet? Ska vi inte ens prata om sex med risk för att det kan finnas folk som blivit utnyttjade i vår närhet? Kanske är just det en bra stund att börja på allvar prata om sex och börja avdramatisera det? Vad Heed insinuerar med det här uttalandet är ju också skuld på offret i fråga – att vi absolut inte kan prata om skammen i att ha blivit utnyttjad. Jag vet inte, men det ger mig en ytterst taskig smak i munnen när folk vars jobb är att informera folk om sex verkar vilja lägga locket på svåra frågor så här.
(Aftonbladet lägger dessutom in en liten omröstning där frågan lyder ”Är det rätt att skolan kräver att tonåringar ska berätta om sina sexupplevelser?” när det i själva artikeln har gjorts klart att historien inte behöver vara självupplevd. Den här omröstningen har som enda mål att få folk att tro att det är vad artikeln har gått ut på, framförallt för de som bara scrollar förbi rubriken. Det är ganska äckligt gjort, men ett ämne för en annan dag.)
Stora vrålet (Inte en recension)
Jag vill skriva om The Joy Formidable och deras skiva The Big Roar, men jag orkar inte recensera den. Det här har allt mindre blivit en blogg där jag ”recenserar” saker längre och därför känns det lite löjligt att låtsas vara objektiv när jag plaskar på med utrymme. Står det om något här så beror det på att jag gillar det eller har något att säga – och det är en dålig grund för recensioner. Det här inlägget var onödligt långt med massa beskrivningar och en utläggning om hur fullt av besvikelser musikåret 2010 var, men det spelar ju verkligen ingen roll.
Allt jag vill säga är att The Joy Formidable är ett band från Wales som släppt en skiva som heter The Big Roar, vilken i sin tur är så hissnande bra att den redan bör ta plats bland ”årets skiva 2011″-kandidaterna. Stundom ren och skär rock med tydliga vibbar av tidiga Feeder och annan garagerock från 90-talets mitt. Stundom något märkbart mer experimentellt och uppfriskande.
I vilket fall är det bra. Det borde väl räcka, oavsett hur många adjektiv för ”bra” jag orkar tänka ut.
(Vill ni nödvändigtvis ha en recension, av den här skivan eller annat så kan jag väl koka ihop något…)
Hej, vill du bli bästis med mig?
En biverkning av att Twitter, och til viss del bloggandet, stängt gapet mellan vanliga dödliga och människor med någon form av status (det behöver inte vara allmängiltiga kändisar, utan kan även gälla folk som har status i en mycket mer specialiserad cirkel eller subkultur) är att dynamiken mellan ”fan” och ”idol” börjar suddas ut och bli irrelevant. Idag räcker det inte att vara ett fan, för i en värld där du kan berätta för Steve Martin hur mycket hans standup förändrat ditt liv, så är alla på en armslängds avstånd. Och det innebär också att de har potentialen att börja prata med dig också. Det är ju fullt möjligt, ändå.
Men för att få din stora idol (eller bara någon du tycker om lite sådär i förbifarten) att tycka om dig så måste du ju använda några knep för att du ska märkas. Först ut är såklart att kommentera varenda tweet i en oförlåteligt smörig ton. Inget lägger bättre grunden för en långvarig och meningsfull vänskap som att bete sig som Renfield i Död Men Lycklig, och när du skickat iväg ett par dussin ”Hahaha, that’s SO true!”-tweets så är det dags att på allvar få de att lägga märke till din existens. Det är nu de intressanta länkarna börjar regna. Bästa stället att leta är BoingBoing, även om det är lite fusk då det är lite som internets telefonkatalog för ”intressanta länkar” och det här kan uppfattas som att du bara låtsas vara en intressant typ när du i själva verket är galet intressant. Lyckas du få ett svar eller t.o.m. en retweet är du på rätt väg. Om inte får du börja från början igen tills du är bästa kompis med den där killen från det där sketchprogrammet eller hon som skriver den där fruktansvärt tänkvärda bloggen.
Jag har försökt det här lite för länge för mitt eget bästa. Det är något i mig som gör att jag hemskt gärna vill ha någon slags bekräftelse av personer som gör eller har gjort något viktigt för mig, och frågan är om det är strikt starfucker-beteender eller om det är en mänsklig impuls. Jag hade t.o.m. en plan när jag började krita ner det här om att lägga in en någon jävla önskelista på folk som jag skulle vilja bli tjenis med, men sen insåg jag snabbt hur fruktansvärt patetiskt det skulle vara. Men ni vet vem ni är. Ring mig! Jag har mobilen på dygnet runt om ni behöver nåt! Haha, that’s so true!
Jag kan inte skriva
Jag är på fullt allvar livrädd. Inte för att vara överdrivet melodramatisk eller så, men jag känner verkligen hur paniken börjar krypa över mig just nu och jag vet inte åt vilket håll som är bäst att fly mot. De som läst min blogg med jämna mellanrum ett tag nu har säkert insett att jag alltid haft en önskan att jobba med att skriva. En naiv önskan, men något jag försökt att åstadkomma under nästan ett decennium nu. Jag har nosat på att frilansa här och var, skrivit för lite siter och kastat ur mig en novell eller två. Men nu känner jag att proppen håller på att gå ur och tanken på att jag kanske tagit mig vatten över huvudet är påtaglig.
För jag tror helt enkelt inte att jag kan. Skiva, det vill säga. Inte på sättet så att jag kan göra det ”på riktigt” om ni förstår. För hur gör man? Hur skriver man en bra bok, eller ett manus eller ens ett riktigt tänkvärt blogginlägg? Jag har försökt alla tre och misslyckats varenda gång. Mitt grepp på språket är inget att hurra för; mina idéer är inte meningsfulla eller intressanta och jag tror verkligen inte att jag någonsin kommer utvecklas i rätt riktning. Skulle det hänt skulle det hänt redan, eller hur?
Vad som fick mig att oroas på allvar var när jag för en timme sen satte mig ner och tänkte börja krita ner första försöket att skriva ett kapitel till en historia jag grumlat på i snart ett år. Jag har gjort anteckningar, researchat och kommit ganska långt med förberedelserna överlag. Men när jag skriver så blir det inget bra. Och jag menar inte ”inget bra” som att det är oslipat eller hackigt. Jag menar som i att det är inget bra. Jag skriver dialog som låter stakande och otrovärd. Jag skriver karaktärer som saknar djup och känns som kariaktyrer. Jag skriver för mycket om poänglösa detaljer och för lite om saker som är viktiga. Jag raderar, börjar om, raderar igen.
Det brukade vara så enkelt att komma på en idé och göra något med den. När jag brukade recensera spel så hade jag aldrig några egentliga problem utan orden föll sig naturligt för mig. Men nu är det månader sen jag vågat krita ner en enda recension för orden faller sig inte för mig längre. Det blir aldrig bra. Därför är jag rädd för att den här planen – drömmen – jag haft så länge varit helt missriktad. Det känns som att utvecklingen går helt baklänges och jag får inte ut mig ett skit av värde.
Det tar stopp i huvudet när jag sitter framför ett tomt Word-dokument. Allting finns i huvudet men när tangenterna börjat knattra så är resultatet bara uselt. Orden uteblir och jag känner mig mer tom för varje gång jag trycker ”Don’t Save” och stänger ner skiten. För om jag inte skriver, vad gör jag då?
Rädda världen, 140 tecken åt gången
Egypten brinner och folk kallar det för Twitter-revolutionen (framförallt på Twitter) och det är väl inte helt orimligt. Det som gör t.ex. Twitter så anmärkningsvärt i jsut den här situationen är att det ger övriga världen en chans att känna sig delaktiga i de revolutära vindarna. Det räcker att sitta på arslet och retweeta länkar från BoingBoing eller Graham Linehan och så är kan man inbilla sig att man står där med flaggan i ena handen och en molotov cocktail i den andra. Det är kanske inte speciellt produktivt men det gör världen knappt synbart mer sammansvetsad och det är väl i alla fall lite bättre än ingenting.
I vår del av världen så är det mest näsväggar och musik som gäller. Min goda vän Hannah har flyttat hennes gamla studentradio till de digitala etervågorna i form av en podcast. The Lost Brigade ska komma ut veckovis och den kan vara väl värd att följa om ni gillar playlisten för första avsnittet.
Och näsväggarna? De är tydligen hypersensitiva, vilket förklarar min konstant blockerade näsa och att jag haft svårt att andas i snart ett år. Lite avamys på det och nu börjar det bli fantastiskt mycket bättre. Nu kan jag liksom sova igen utan att snarka galet mycket med öppen mun. Om ni inte märker det så är jag alltså glad nu.
