Skyfall

Samma stund jag skriver detta så kan jag känna närvaron av ett framtida jag. Han sträcker sig genom tiden, ser på orden jag nu trycker in och med ett nedsättande leende skakar han långsamt på huvudet. Och jag reserverar mig verkligen för att jag är naiv – att jag bara vill hoppas. Jag känner mitt framtida jag och jag kan känna värmen från hans nedlåtande suckande strömma tillbaka genom tiden till denna stund, då jag skriver att Silent Hill: Downpour faktiskt ser rätt lovande ut.

För det har ju inte gått så bra för Silent Hill de senaste åren. Konami har behandlat en av sina finaste serier med samma varsamt beskyddande attityd som man kan tänka att en räv behandlar en kaninkoloni och langat iväg rättigheterna till vem som helst som råkade vandra förbi kontoret den dagen. Homecoming och Origins är förvisso inga usla spel men nog är de tydliga tecken på slentrian. Shattered Memories förde in en hel del nytt och är således det bästa spelet i serien sen The Room, men där gjorde man misstaget att göra ett skräckspel utan några skräckelement.

Downpour ska enligt tidig utsago inte innehålla några platser som setts i tidigare spel, vilket förhoppningsvis innebär att sjuksköterskorna, Pyramid Head och liknande överanvända fiender inte kommer göra onödiga cameos. Att använda vatten som tema kan också föra en del intressanta möjligheter med sig. Det verkar helt enkelt som att man vågar chansa lite den här gången och köra formeln i ett nytt håll – kanske kanske kanske blir det bra också.

Men det som många, inklusive undertecknad, oroat sig över är att Akira Yamaoka tackat för sig och lämnat kompositörsposten till Daniel Licht vars enda tidigare jobb värt att nämna att soundtracket till tv-serien Dexter. Konami verkar medvetna om att fansen nu är förståeligt oroliga och har släppt ut ett smakprov på vad Downpour-osten har att bjuda på.

Visst hör man Dexter i bakgrunden, men man hör också otvivelaktigt Silent Hill. Det är något mer finpolerat än vad vi är vana vid, men det är samtidigt skönt att Licht vågat ta sin egen väg utan att samtidigt trampa över det arv han ändå har att förvärva. Det är kanske  ingen Maternal Heart eller Null Moon men det känns också orimligt att kräva.

Så vad säger ni och vad säger du, framtida jag? Hade jag fel att vara naiv och hoppas den här gången? Se inte så jävla nöjd ut med dig själv – det finns inget öde förutom det vi skapar för oss själva!