En åttondeklass har fått i uppgift att läsa och sedan skriva sexnoveller där temat varit “Första gången”. På någon vänster kan jag förstå att det här blivit en kontrovers, för hur vidsynta och liberala vi kan gotta oss åt att vi är så är det fortfarande vansinnigt känsligt att prata om sex och framförallt det sexuella uppvaknandet. Vi ska skydda våra barn från allt det här sexet och det bästa sättet att göra det, förutom att låsa in dem i en lufttät kokong tills de är 25, är att helt enkelt skyla undan dem från alla möjliga håll där sexets onda tentakler kan få tag i dem.
Men vad är det i den här uppgiften som upprört föräldrarna så, förutom det uppenbara? En förälder verkar mena att det är just inlevelse-biten som är kränkande, då “en lärare ska sitta och läsa om vissas sexdrömmar” men är det verkligen vad som efterfrågas här? Eftersom det här är en Aftonbladet-artikel så tror jag vi kan anta att vad som står i artikeln är hyfsat nära vad som faktiskt efterfrågats klassen – hade det funnits ännu saftigare detaljer hade de tveklöst inkluderats i texten. Och från mitt håll så ser det ut… ungefär som en sexualundervisningsuppgift. Jag fick flera gånger liknande diskussionsämnen och uppgifter – när jag hade sexualundervisning – vilket den här uppgiften delvis föll under.
Så jag tvingas återigen skylta med mitt eget oförstånd; vad är problemet här? Att få ungdomar att prata om sex och förstå vad sex innebär är väl precis vad sexualundervisning ska göra, eller vad hade de här föräldrarna trott skulle hända? När jag läste det här ämnet så var det väldigt lite av undervisningen som berörde just sexet i sig, det mesta var istället fokuserat på det rent biologiska – könssjukdomar, så här ser snoppen och snippan utan, etc. – men jag kan väldigt knappt erinra mig att vi faktiskt pratade om vad sex egentligen var. Förutom att vi fick veta var klitorisen satt så visste vi inget mer om den mystiska attrapen förrän vi famlande fick lära oss i farten flera år senare. Det är ju precis såna saker, vad man faktiskt kan förvänta sig, som borde vara en integral del när man lär ungdomar om sex.
Återigen är England skräckexemplet. Här går det alldeles utmärkt att ta sina barn ur skolan de dagarna sex står på schemat, vilket en ruskigt stor del av föräldrarna väljer att göra. Vad tänker de egentligen? Är det onda ögat som spökar? “Får de reda på att sex existerar så kommer de genast börja jucka som kaniner!” eller något sånt? Skulle man kunna applicera det på något annat, kanske? Får de läsa om Hitler och andra världskriget blir det säkert nazister! Pratar vi om rasism blir de säkert rasister!
De som, utan hänsyn för sina barns hälsa, faktiskt låter de gå till skolan för att lära sig om sex, ja, de lär sig inte så mycket om sex. Två lektioner; den första involverar ett diagram av vardera könsorgan med linjer till de “viktiga bitarna” (till vilka, klitorisen inte alltid räknas) och nästa lektion fokuserad på alla skräckfilmer som kommer baseras på barnens eventuella sexuella äventyr. Könssjukdomar. Graviditet. Aids. Död.
Och visst måste det funka, den här skrämseltaktiken? Nej, såklart den inte gör. Folk har sex i vilket fall, fast de här människorna har inte en susning om vad de har för sig, vilket leder till att både tonårsgraviditeter och könssjukdomar ökar. Att sticka fingrarna i öronen och låtsas som att allt löser sig är det engelska skolsystemets specialitet, och inget vi borde ens tänka på att importera. För sexualundervisning måste kunna prata om riktigt sex, inte bara peka mellan benen och berätta vad som sitter var, för det hjälper ingen när de några år senare ska försöka ta ett fumligt första steg in i en sexuell värld. Ungdomar måste få någon hum om vad de ger sig in på och vad de kan förväntas tacklas med där, både positiva och negativa effekter.
För mina pengar så låter den här uppgiften varken särskilt snaskig eller uppjagande. Den verkar ha som högsta mål att få barnen själva att tänka på första gången och vad de tror kan hända och vad som förväntas av dem, och givetvis också vad som kan gå fel i form av t.ex. sjukdomar och hur man kan undvika dem. Jag säger inte att det här kanske var det smartaste och mest finkänsliga sättet, men så som folk reagerar så verkar jag ha missat delen där klassen blivit tvingade under pistolhot att skicka nakenbilder på sig själva till läraren i omärkta, bruna kuvert. Jag vet heller inte hur uppgiften levererats och hur privata historierna ska ha varit – jag kan bara gå efter artikeln – men jag har verkligen svårt att se hur det kan klassas som ett övergrepp eller hur man ens kan haspla ur sig om att det ens är i samma bollsport som våldtäkt.
När Aftonbladets “sexolog” också lägger in “Dessutom ska man ha klart för sig att det finns många unga tjejer som tidigt blivit sexuellt utnyttjade, till och med våldtagna. De kan må otroligt dåligt av det här” så undrar jag delvis varför hon antar att det bara är tjejer som blir sexuellt utnyttjade och delvis så tänker jag att det här eventuellt kan vara en bra plats att skriva om just något sådant. Vad vill Linn Heed med det här uttalandet? Ska vi inte ens prata om sex med risk för att det kan finnas folk som blivit utnyttjade i vår närhet? Kanske är just det en bra stund att börja på allvar prata om sex och börja avdramatisera det? Vad Heed insinuerar med det här uttalandet är ju också skuld på offret i fråga – att vi absolut inte kan prata om skammen i att ha blivit utnyttjad. Jag vet inte, men det ger mig en ytterst taskig smak i munnen när folk vars jobb är att informera folk om sex verkar vilja lägga locket på svåra frågor så här.
(Aftonbladet lägger dessutom in en liten omröstning där frågan lyder “Är det rätt att skolan kräver att tonåringar ska berätta om sina sexupplevelser?” när det i själva artikeln har gjorts klart att historien inte behöver vara självupplevd. Den här omröstningen har som enda mål att få folk att tro att det är vad artikeln har gått ut på, framförallt för de som bara scrollar förbi rubriken. Det är ganska äckligt gjort, men ett ämne för en annan dag.)
