Hej, vill du bli bästis med mig?

En biverkning av att Twitter, och til viss del bloggandet, stängt gapet mellan vanliga dödliga och människor med någon form av status (det behöver inte vara allmängiltiga kändisar, utan kan även gälla folk som har status i en mycket mer specialiserad cirkel eller subkultur) är att dynamiken mellan ”fan” och ”idol” börjar suddas ut och bli irrelevant. Idag räcker det inte att vara ett fan, för i en värld där du kan berätta för Steve Martin hur mycket hans standup förändrat ditt liv, så är alla på en armslängds avstånd. Och det innebär också att de har potentialen att börja prata med dig också. Det är ju fullt möjligt, ändå.

Men för att få din stora idol (eller bara någon du tycker om lite sådär i förbifarten) att tycka om dig så måste du ju använda några knep för att du ska märkas. Först ut är såklart att kommentera varenda tweet i en oförlåteligt smörig ton. Inget lägger bättre grunden för en  långvarig och meningsfull vänskap som att bete sig som Renfield i Död Men Lycklig, och när du skickat iväg ett par dussin ”Hahaha, that’s SO true!”-tweets så är det dags att på allvar få de att lägga märke till din existens. Det är nu de intressanta länkarna börjar regna. Bästa stället att leta är BoingBoing, även om det är lite fusk då det är lite som internets telefonkatalog för ”intressanta länkar” och det här kan uppfattas som att du bara låtsas vara en intressant typ när du i själva verket är galet intressant. Lyckas du få ett svar eller t.o.m. en retweet är du på rätt väg. Om inte får du börja från början igen tills du är bästa kompis med den där killen från det där sketchprogrammet eller hon som skriver den där fruktansvärt tänkvärda bloggen.

Jag har försökt det här lite för länge för mitt eget bästa. Det är något i mig som gör att jag hemskt gärna vill ha någon slags bekräftelse av personer som gör eller har gjort något viktigt för mig, och frågan är om det är strikt starfucker-beteender eller om det är en mänsklig impuls. Jag hade t.o.m. en plan när jag började krita ner det här om att lägga in en någon jävla önskelista på folk som jag skulle vilja bli tjenis med, men sen insåg jag snabbt hur fruktansvärt patetiskt det skulle vara. Men ni vet vem ni är. Ring mig! Jag har mobilen på dygnet runt om ni behöver nåt! Haha, that’s so true!

Rädda världen, 140 tecken åt gången

Egypten brinner och folk kallar det för Twitter-revolutionen (framförallt på Twitter) och det är väl inte helt orimligt. Det som gör t.ex. Twitter så anmärkningsvärt i jsut den här situationen är att det ger övriga världen en chans att känna sig delaktiga i de revolutära vindarna. Det räcker att sitta på arslet och retweeta länkar från BoingBoing eller Graham Linehan och så är kan man inbilla sig att man står där med flaggan i ena handen och en molotov cocktail i den andra. Det är kanske inte speciellt produktivt men det gör världen knappt synbart mer sammansvetsad och det är väl i alla fall lite bättre än ingenting.

I vår del av världen så är det mest näsväggar och musik som gäller. Min goda vän Hannah har flyttat hennes gamla studentradio till de digitala etervågorna i form av en podcast. The Lost Brigade ska komma ut veckovis och den kan vara väl värd att följa om ni gillar playlisten för första avsnittet.

Och näsväggarna? De är tydligen hypersensitiva, vilket förklarar min konstant blockerade näsa och att jag haft svårt att andas i snart ett år. Lite avamys på det och nu börjar det bli fantastiskt mycket bättre. Nu kan jag liksom sova igen utan att snarka galet mycket med öppen mun. Om ni inte märker det så är jag alltså glad nu.

One Chance

Innan ni läser ett enda ord till om One Chance så ska ni först spela det. Kom tillbaka sen om ni förlorat livsviljan fullständigt.

Så där, då kan vi börja. One Chances gimmick är alltså att det är omöjligt att spela det mer än en gång, valen du gör är slutgiltiga och så är det med den saken. Visst, det här går att tummas på med lite cookie-finurlande, men i grunden är konceptet intressant och fuskar man inte så är det faktiskt en besynnerlig upplevelse. Valet mellan att uppleva sina sista dagar med sin familj eller att jobba in i det sista för att försöka rädda vad som räddas kan är den ultimata ”what if”-situationen. One Chance gör också ett ganska bra jobb att förmedla känslan av finalitet och konsekvenserna av ens handlingar när tiden börjar rinna ut.

Om det nu inte varit för ett problem: det går att vinna. Eller ja, som bäst kan man uppnå ett ytterst bitterljuvt slut sprängfyllt med tvetydighet, men det är otvivelaktigt det ”bra” slutet. Genom att ständigt välja jobb över att spendera tid med familjen så kan du rädda dig själv och din dotter (rykten går att man även kan rädda sin fru, men jag har inte sett något som helst bevis på detta) och det här gör att valen inte längre än personliga. När det finns ett ”rätt” och ”fel” val så blir ens handlingar rotade i det rationella och inte det personliga. Spel gör ofta det här misstaget när de tror att det erbjuder valfrihet, men i själva verket så ställer de upp på en gissningslek där ens val ger en mer eller mindre resurser för att ”vinna”.

Hade One Chance gjort det omöjligt att hitta ett botemedel hade ens val inte påverkat spelarens slutposition och då hade ens val haft en tydligare personlig resonans. One Chance handlar om liv och död, konsekvenser av ens val och mycket annat som spel hemskt gärna vill – och borde – undersöka närmare, men i slutändan kan det inte slita sig från konventionen – spel handlar om vinst och förlust – och då förminskar det sin egen tankeställare till ett vanligt pussel. Vi ska alla en dag dö, oavsett vad vi gör, men det är hur vi en dag hamnar i graven som spelar roll och om One Chance anammat det på riktigt så hade det kunnat vara en upplevelse som på allvar rev hål i hjärtat.

Pixlar

”Pixels” är en kortfilm av Patrick Jean och det är egentligen allt du behöver veta. Se den nu.

Tack igen, internet!

Chrono Tied

Får ni också den där känslan ibland, att en skiva eller en film känns gjord enbart för ens egen skull? Idén känns liksom för perfekt för ens egen smak för att den ska kunnat vara delad av någon annan, fast den såklart är det. Den känslan fick jag när jag snubblade över Chrono Tied av DJ Nerd42. Chrono Tied är ett mashup-album byggt dels på soundtracket till Chrono Trigger och dels på skivan The Rising Tied av Fort Minor.

De som känner mig som ytligast vet nog att Chrono Trigger ligger mig vansinnigt nära hjärtat. Om jag konfronteras av frågan om vilket mitt favoritspel är så brukar jag svara ”Chrono Trigger” utan att tänka särskilt länge. Mycket av den kärleken har att göra med det fantastiska 16-bitssoundtracket av Yasunori Mitsuda och det är verkligen slående hur lite musiken har remixats för att platsa perfekt med Mike Shinodas rap. Ofta rör det sig bara om små förändringar i tempo och trumbeats och ändå känns nästan varenda mix helt sömlös. Where’d You Go känns som att den skrivits för att sättas till Peaceful Days och det känns nästan otroligt att kombinationen Magus” Theme och Red To Black inte varit tilltänkt från början.

Spelmusik och hiphop har gnuggat axel många gånger och vad man än tycker om Fort Minor så måste man hålla med om att det här förmodligen är en av de mest passande kombinationerna hittils. Vill man lyssna, vilket man såklart vill, så kan man ladda ner alla 20 låtar gratis på DJ Nerd42s sida.

Snatcher? I hardly knew her!

Det här har varit på gång i flera månader nu men mellan trasiga mickar och trasiga datorer så blev det ständigt uppskjutet. Men nu är i alla fall min första Let’s Play färdig och uppe och kan skådas här under. Spelet i fråga är Snatcher till gamla Sega CD och jag ska försöka filma nästa del nu i veckan så att det inte blir för mycket tid mellan uppdateringarna.

För er som inte vet vad Let’s Play är kan läsa här och sedan kan ni klicka på den här fruktansvärt subtila länken för att se hela delen i ett klipp. Orkar man inte med blip.tv så har jag lagt in alla delar på Youtube också och de ska ni kunna glo på några centimeter söder från orden du läser just nu. Kommentera hemskt gärna!

All I want is world peace… or a piece of the world

Om du verkligen älskar mig så vill du såklart se mig lycklig och inget kunde göra mig lyckligare just nu än den här astronomiskt vackra Chrono Trigger-inspirerade tröjan från Fangamer.

Det var länge sen jag hade ett t-shirt spree, vilken såklart är en reflektion av min sorgliga ekonomi. Men när mina a-kassestålar trillar in har jag svårt att se att de första dollarna spenderas på något annat än den här skönheten. Fangamer har dessutom flera andra CT-influerade produkter som alla ger mig ståpäls som 2300 AD: Ruined World-tröjan och Lavos-jackan. Dude, jag behöver cash.

Den här bloggen finns inte

Och det gör inte den här heller.

Intentionen är att lägga upp ett flertal dikter om dagen – både såna jag skrivit förut blandat med helt nya. Kvalitetskollen kommer vara lite avslappnad eftersom det här projektet har för avsikt att göda min inspiration lika mycket som att ge folk chansen att läsa lite dikter. Så kolla gärna in den dagligen om ni tycker om sånt och jag tar hemskt gärna emot både positiv och negativ kritik.

Misery Bear

Säg till dig själv att det bara är en vanlig teddybjörn – det kommer inte hjälpa. Ögonen gör ont av allt salt.

Ännu mer revolutionerande

Peter Serafinowicz kanske är den roligaste människan på jorden just nu. Hans rysligt underskattade sketchserie The Peter Serafinowicz Show har just släppts på DVD och när han inte är upptagen med att spela Paul McCartney i Robert Zemeckis Yellow Submarine remake så gör han små sketcher på Youtube. Här är den senaste.