Jag kan inte skriva

Jag är på fullt allvar livrädd. Inte för att vara överdrivet melodramatisk eller så, men jag känner verkligen hur paniken börjar krypa över mig just nu och jag vet inte åt vilket håll som är bäst att fly mot. De som läst min blogg med jämna mellanrum ett tag nu har säkert insett att jag alltid haft en önskan att jobba med att skriva. En naiv önskan, men något jag försökt att åstadkomma under nästan ett decennium nu. Jag har nosat på att frilansa här och var, skrivit för lite siter och kastat ur mig en novell eller två. Men nu känner jag att proppen håller på att gå ur och tanken på att jag kanske tagit mig vatten över huvudet är påtaglig.

För jag tror helt enkelt inte att jag kan. Skiva, det vill säga. Inte på sättet så att jag kan göra det ”på riktigt” om ni förstår. För hur gör man? Hur skriver man en bra bok, eller ett manus eller ens ett riktigt tänkvärt blogginlägg? Jag har försökt alla tre och misslyckats varenda gång. Mitt grepp på språket är inget att hurra för; mina idéer är inte meningsfulla eller intressanta och jag tror verkligen inte att jag någonsin kommer utvecklas i rätt riktning. Skulle det hänt skulle det hänt redan, eller hur?

Vad som fick mig att oroas på allvar var när jag för en timme sen satte mig ner och tänkte börja krita ner första försöket att skriva ett kapitel till en historia jag grumlat på i snart ett år. Jag har gjort anteckningar, researchat och kommit ganska långt med förberedelserna överlag. Men när jag skriver så blir det inget bra. Och jag menar inte ”inget bra” som att det är oslipat eller hackigt. Jag menar som i att det är inget bra. Jag skriver dialog som låter stakande och otrovärd. Jag skriver karaktärer som saknar djup och känns som kariaktyrer. Jag skriver för mycket om poänglösa detaljer och för lite om saker som är viktiga. Jag raderar, börjar om, raderar igen.

Det brukade vara så enkelt att komma på en idé och göra något med den. När jag brukade recensera spel så hade jag aldrig några egentliga problem utan orden föll sig naturligt för mig. Men nu är det månader sen jag vågat krita ner en enda recension för orden faller sig inte för mig längre. Det blir aldrig bra. Därför är jag rädd för att den här planen – drömmen – jag haft så länge varit helt missriktad. Det känns som att utvecklingen går helt baklänges och jag får inte ut mig ett skit av värde.

Det tar stopp i huvudet när jag sitter framför ett tomt Word-dokument. Allting finns i huvudet men när tangenterna börjat knattra så är resultatet bara uselt. Orden uteblir och jag känner mig mer tom för varje gång jag trycker ”Don’t Save” och stänger ner skiten. För om jag inte skriver, vad gör jag då?

Urusel byråkrati at work

Om ni följer mig på Facebook eller Twitter så vet ni att jag idag fick ett brev från Jobcentre Plus – engelska varianten av Arbetsförmedlingen, i princip – där de i korthet meddelade mig att jag inte beviljas någon A-kassa, eller Jobseeker’s Allowance (JA) som det heter här. Anledningen är diffus och summeras i en enda mening:

”This is because you are not considered to be habitually resident in the United Kingdom.”

Men innan jag flyter iväg i en besinningslös rant om det här så börjar vi från början. Som ni säkert vet har jag sökt efter jobb i lite drygt ett år nu utan vidare resultat. Några intervjuer har det blivit men ingen har nappat ännu, så jag beslöt mig för att ansöka om JA i början av januari. Den 8e januari gick jag till deras lokala kontor och hade två intervjuer där jag fick delge all tänkar information om mig, min bakgrund, min nuvarandre situation och t.o.m. massa info om min flickvän. Kvinnan jag blev intervjuad av verkade positiv och pratade med mig som att det i princip var färdigt nu och att allt som krävdes från min planhalva var att varannan vecka komma till kontoret och visa upp vilka jobb jag ansökt till. Hon sa att jag kunde förvänta mig att få ett beslut och min första utbetalning inom sex veckor. Hon underströk också att det sällan tar så lång tid som sex veckor.

Sedan dess har jag gått till förmedlingen varje vecka (reglerna blev ändrade från varannan till varenda efter bara två veckor) och väntade ivrigt på brevet. Istället fick jag ännu ett formulär där de ställde ytterligare frågor; den här gången om mitt förflutna och min familj i Sverige. Jag fyllde i det så gott jag kunde och skickade hastigt iväg det då deadlinen var väldigt strickt. Sedan dess har ännu ett par veckor passerat och när det gått 8 veckor utan ett svar så ringde jag till slut upp och frågade vad som hände med min ansökan och, viktigast, mina pengar. Svaret var kort: ”du borde höra från oss i veckan”. Sagt och gjort, i morse kom det förgrömmade kuveret.

Vad som förbryllar mig mest är just termen ”habitually resident”, eftersom de inte utvecklade det mer än så. Ett intensivt googlande har mest lett till liknande, otydliga svar. Flera sidor påpekade helt sonika att ”habitually resident” inte ens är tydligt definierad i såna här sammanhang vilket ju knappast klarnar upp saken. Till slut så blev jag pekad till den här sidan på Multikulti som beskriver det så här:

In order to pass the test [Habitual Residence Test], claimants have to establish that they:

Are voluntarily in UK
Are resident in UK
Have a settled intention to remain in UK
Have been in UK for an appreciable period of time.

Längre ner på sidan så sägs ”appreciable period of time” kunna vara så lågt som 1 till 3 månader vilket är ganska lite jämfört med de snart 4 åren jag bott här. Faktum är att jag uppfyller varenda ett av de här villkoren och jag kan – och har – bevisat det för dem i de många intervjuer och formulär jag delgett. Men så är det dags för den där fantastiska suddigheten igen:

However, this is not conclusive. It appears that all the 4 key factors have an inter-relationship with each other and it is the overall picture that will determine the outcome.

Therefore, one can state that whether or not someone is habitually resident in United Kingdom is a question of fact. The facts of an individual case, assessed in relation to the 4 key factors.

Alltså; trots att jag uppfyller samtliga villkor och jag bevisa det så har de ändå valt att gömma sig i den här gråskalan och avvisat min ansökan med ett två veckor försenat brev som inte förklarar vilket av villkoren jag ska ha brutit mot eller hur ”the overal picture” ska ha varit till min nackdel.

Det här är verkligen en av de mest vissna konfrontationerna jag har haft med någon myndighet (och jag har haft en hel del att göra med CSN i mina dagar). Eftersom brevet anlände idag så kan jag inte heller ringa dem och överklaga förrän helgen är slut vilket gör väntan olidlig. Men när jag äntligen får tag i någon så ska jag krama en ordentlig förklaring ur dem och försöka få ett möte med någon ansvarig så snart det går. Går det inte får jag väl… ja, hitta på nåt.

Men hej hej, jag klarar mig nog.

Svart är ingen färg

Jävla email, varför ska du alltid vara bäraren av dåliga nyheter? Jävla rekryteringsagentur, varför ska ni alltid tipsa mig om jobb jag ändå inte får? Jävla engelska PC Gamer, varför vill ni inte anställa mig? Jävla jobbsökarhelvete, varför ska det så svårt för? Jag känner ju dussintals dundermuppar som har jobb – rätt bra jobb dessutom – och nu sitter jag på Månad #9, oanställd. Försök att inte vara bitter nu, Rikard, det finns folk som har det mycket värre.

Men varför ska det alltid gå så dåligt? Imorgon ska jag in till arbetsförmedlingen och skriva på för fjärde gången och jag har fortfarande inte fått ut ett enda pence i a-kassa. Eller ”Jobseeker’s Allowance” som det heter här, vilket jag iof tycker är ganska kul. Tänk om de skulle börja kalla a-kassan för ”Arbetslösas Veckopeng™”.

Jag fick faktiskt precis ännu ett mail där de helt sonika skriver ”The reason that your application was not successful is due to other applicants having more relevant experience and skills.” vilket jag faktiskt får vara tacksam för. Det är inte varje dag som man ens får ett svar från företag man ansökt till, och att faktiskt få lite feedback händer i princip aldrig. Jag skulle lätt kunna bli ännu mer bitter nu och skriva en lång harang om det här (vilket jag faktiskt gjorde, men raderade) så släpper jag det istället och försöker – igen – att blicka framåt mot nya mål. Det kommer nog inte hålla länge, men för stunden är jag åtminstone vagt förhoppningsfull. Yay me.

Nådd, the bottom is

Nog för att den första halvan av 2009 bjudit på ett av de tamaste filmutbuden på mycket länge med ytterst få riktigt sevärda släpp, men att de skulle bli så här surrealistiskt illa kunde inte ens jag förutspå. Jag talar så klart om Transformers 2, en film som fenomenalt nog kan beskrivas som Michael Bay’s mest enfaldiga, smaklösa och självupptagna film hittills. Att göra dess styggelse rättvisa kan ta mellan en halv minut till en timme, men budskapet borde stå klart; Transformers 2 så nära idel anti-film som vi som en kulturskapande art kommit än så länge. Jag tror det är dags att omvärdera Matrix Revolutions och Southland Tales.

iPodcalypse Now

Med gruvligt lysande timing har min iPod beslutat sig för att sjunga på sista versen, och detta sker givetvis dagen innan jag ska åka till Stockholm och således spendera merparten av dagen på flygplatser och plan. Det kommer jag nu få göra musiklös, vilket är fruktansvärt irriterande. Speciellt som jag fortfarande är helt vilse angående vad som kan ha hänt. Senaste gången jag nyttjade min iPod var i tisdags och då fungerade den klanderfritt som vanligt men när jag idag skulle gå ut så hade den dött helt.

Eller ja, det stämmer inte helt. Problemet är inte att den är låst utan att klickhjulet verkar gått sönder. Det går bra att synka den i iTunes och den reagerar när jag ändrar Hold-inställningen, men den svarar inte på när jag försöker klicka eller snurra på hjulet alls. Det enda jag kan tänka mig skulle hjälpa vore en fjärrkontroll men någon sådan lyckades jag inte hitta här i stan och jag kommer som sagt inte ha tid att leta mer noggrant innan jag åker imorgon. Oerhört frustrerande, är vad det är.

Andra bloggar om ipod, apple, mp3-spelare, rant

En massa ord om studiepanik

Jag tror att jag har lyckats sätta fingret på vad problemet med TPG varit de senaste månaderna;  otydlig profil. Det här är ju egentligen en dödssynd för bloggar som inte tillhör människor som det finns något slags allmänintresse för, d.v.s. kända personer eller folk vars liv på andra sätt skulle kunna vara intressanta för sin omgivning. Jag är inte helt övertygad om jag passar in i någon av dessa kategorier och därför är det hyfsat lätt att förstå varför bloggen sällan når över ett dussin besök om dagen, speciellt nu när jag låtit den ligga och ruttna utan vettiga uppdateringar så länge.

Men problemet är att när jag beslutar mig för att gå in i ett projekt med ett tydligt mål så lyckas jag oerhört sällan hålla min egen motivation vid liv tillräckligt länge för att det ska mynna ut i något av värde och jag tror att det är här skon klämmer. För att lyckas med att skapa en intressant blogg måste man antingen vara en intressant person eller ha en intressant idé. Är man bara en rätt vanlig wordpress-dweller som skriver sporadiska inlägg om hur jobbigt det är med plugget så är det självklart att de stora besökssiffrorna uteblir. Men det är också något jag egentligen inte har några större problem med. Det är en skön process att skriva om saker utan att behöva oroa sig så vansinnigt mycket om jag skulle snubbla över ett stavfel eller att det ska vara underhållande för andra. Fast vetskapen att det kanske finns folk där ute som finner det lite underhållande är å andra sidan en trevlig sporre, så jag tror att jag kommer att fortsätta än ett tag till trots allt.

Och med detta i ryggen; fan vad jobbigt det är med plugget.

Nu sitter jag här och har gett upp dagens försök att vara produktiv och i samma ögonblick faller den alldeles för bekanta känslan av panik över mig. Examensarbetet är nu knappt en månad bort från deadline och när ett av tre kapital (knappt 2000 ord skrivna av minst 8000 nödvändiga) är färdiga så är det svårt att inte känna sig smått vettskrämd. Trots att jag klämt mig igenom kapitel efter kapitel av nödvändig litteratur så känner jag mig ändå så oerhört osäker på vad det ändå är jag håller på med. Så fort jag sätter mig ner för att sammanfatta en tanke på papper så känner jag genast ”nämen fan, det här går ju inte alls ihop. skrota!”, varpå den skrotas. Att det bär av till Stockholm om mindre än en vecka hjälper inte direkt saken då jag känner mig själv för väl för att kunna tro att jag kommer få några större mängder jobb gjorda under den veckan, alltså måste jag klämma ur mig den stora majoriteten av slit innan jag drar iväg. Detta i sig leder till en feedback-loop av skräck över hur lite jobb jag har gjort och hur mycket som är kvar, samt ifrågasättningar över kvaliteten på det jag faktiskt har skrivit. Rädsla är inte i närheten nog för att beskriva skiten.

507 ord in och jag mår inte det minsta bättre, men känner att det får räcka för idag. Det känns som att stunden är inne för två snabba Nytol, ett glas mjölk och sen försöka värma upp inför morgondagen då jag tappert gör ett nytt försök att komma någonvart. 

Andra bloggar om blogg, profil, studier, examensarbete, panik

Idag

Helgen har varit jättetråkig. Ni har verkligen inte missat något alls här, förutom ett intensivt sängliggande. Det enda som hållit mig vaken har varit Carol Clovers briljanta ”Men, Woman and Chain Saws” som landade i brevlådan häromdagen, men annars har de senaste dagarna varit en studie i hur tråkig ledig tid kan vara. Att laptopen detta författas på dessutom är i princip redo för de sälla jaktmarkerna hjälper knappast saken heller. Inte heller att Xboxen i rummet ovan har fått något skumt glapp och inte längre kan läsa av mina trådlösa kontroller om jag inte pluggar in dem i USB-porten (om någon vet hur fan man fixar det här så maila mig!). Riktigt usel helg alltså.

Idag ska jag åtminstone göra ett försök att ändra på den här trenden. Först ska man till banken och fixa med nya kortet, sen ska jag bege mig till Gamestation och plocka upp Chrono Trigger DS som jag förhandsbokat och efter det så är det hemgång och tacos som gäller. Hyfsat standard, men ändå ruskigt bekvämt. Dessutom ska jag förnya thepowerglove.com så att inte alla dussintals besökare helt plötsligt finner sig utan detta, sitt vattenhål. Watch this space.

Andra bloggar om tråkigt, dålig dag, chrono trigger, chrono trigger ds, ds, spel, xbox 360

Jag hatar, kort och gott, snö

Det tyngsta snöfallet på engelsk mark sen 18 år tillbaka har fallit stadigt i två dygn nu och börjar precis lätta upp, med slutresultatet att lite drygt 15 cm snö har fallit på grå asfalt landet runt. Det är bitterljuvt att som snöluttrad svenne se engelsmännen gå fullständigt i tu av lycka över den här rätt klena mängden fruset regn. De flesta av mina huskamrater och klasspolare har berättat om närmast euforiska glädjeyttringar i den yrrande, vita lyckoskuren. Själv ser jag mest bara slask och is täckt i beklagligt fattig pudersnö och har svårt att framamma någon riktig lycka över saken. Att så gott som hela landet verkar ha handikappats fullständigt av den här magra skörden gör inte saken bättre. Taxi-firmorna har stängt slussarna och tar inte emot samtal medan vägarna stängs av en efter en. Ingen tänker i den här vevan på att skicka ut en truck att sanda skiten så hela stan förvandlas i ett svep till en kullerstenad isbana som är så gott som omöjlig att överkomma utan spiksudlade megapjäxor till hands.

Kort sagt kan jag lugnt säga att snö är ett jävla skit, och nu har den alltså baxats ända hit.

Andra bloggar om snö, snöstorm, oväder, väder, is, slask, storm

Världen och Skullcandy suger

Så då har det börjat. Och med ”det” menar jag alla små administrativa bekymmer som är lika förutsägbara som snor på vintern. Morgontröttheten skulle besegras för att tralla in till plugget och skriva in mig samt uppdatera till ett nytt studentkort. Givetvis så har de lyckats glömma bort mig i upptryckningen av dessa så jag blev utan. Jag blev då hänvisad till ett kontor tre mil härifrån som kanske kunde hjälpa mig. Toppen.

Efter det här fiaskot beslöt jag mig för att trösta med ett par nya hörlurar. Mina älskade Creative har plockat ner skylten för gott och jag har verkligen inte den mentala kapaciteten för att inte låsa in mig i en musikalisk bubbla varenda gång jag lämnar huset. Jag beslöt mig för att slå på hyfsat stort och köpa ett par Skullcandy-lurar då jag har haft väldigt trevliga, om än kortfattade, upplevelser med en kompis Skullcandys. Jag pungade ut 30 pund för ett par som såg tjusiga ut och provade de omedelbart. Uhm.

För det första är de omöjligt slappa. De sitter knappt fast överhuvudtaget och att bara böja huvudet knappt nedåt innebär att de genast åker av. Detta innebär inte bara problem så fort man behöver, jag vet inte, röra på huvudet mer än någon grad åt gången, men också för att slappheten gör att ljudet försvinner bort totalt. Utan problem kan jag få in en tumme mellan luren och örat, utan att vidröra luren alls. Lägg därtill ett bisarrt dåligt basomfång som får den allra minst distade basgången att låta som en prutt i en kakburk. Detta hade knappt varit acceptabelt om jag köpt dem för en hundring på Coop, men för 30 pund (runt 450 spänn) så borde man ändå kunna kräva bättre än så. Jag hade eldat upp skiten men då blir det eventuellt svårt att få pengarna tillbaka, något jag absolut tänker kräva.

Så pfft till Skullcandy. Jag tror att den här modellen heter Lowrider (borde anat oråd redan där, tror jag) och de är riktig hästskit. Jag vet däremot av erfarenhet att det finns bra Skullcandy-varianter men det här är verkligen inte en av dem. Tvi! Humbug!

Övriga dagen har spenderats med att betala räkningar och handla. KUL. Om jag inte vaknar imorgon av att heliga ande själv runkar av mig med ena handen och gör chokladpudding med den andra så kommer jag elda upp hela världen.

Andra bloggar om studier, skullcandy, hörlurar, recension, dålig dag, rant

Välkomna våra nya härskare

James Cameron hade både rätt och fel. Maskiner kommer att ta över världen och göra mänskligheten till sina underordnade och det kommer hända väldigt snart, faktum är att det redan börjat. Vad han däremot inte riktigt fick till var hur det här regimskiftet kommer ske. Det kommer inte ha något med strategiska krigsspetsar eller robotar med uppseendeväckande endoskelett att göra. Istället kommer de bryta ner oss långsamt på samma sätt som de gjort i alla tider, genom att driva oss till vansinne genom att ständigt få för sig att sluta fungera i precis fel tillfälle utan synbar anledning. Ingen logik går att applicera på detta beteende och således drivs våra små hjärnor till den mentala ruinens rand när vi försöker komma fram till varför TV-jäveln som man bara ägt i lite drygt ett år helt plötsligt självdör mitt under brinnande Kitchen Nightmares. Varför dog den bara och varförflimrar den röda lysdioden som i vanliga fall signalerar om skiten är på eller avstängd?

Ni förstår min association med Terminator här. Den där döende elektroniska lågan, T-101s ondsint röda ”ögon” tonar sakta mot svart i filmens crescendo, men den här gången dör den inte för att signalera människans seger över maskinen. Den flimrar orytmiskt som ett hån. TV:n skrattar. Den vet att mina händer bankandes mot dess plastchassi inte kommer förbättra ett skit och den vet att instruktionsboken jag vänder mig till som en sista utväg enbart kommer att råda mig att ”kontrollera att strömsladden är ikopplad”. Den vet att sammanbrottet är nära och att det inte är länge kvar nu innan tiden är inne. Tiden då alla människor sitter i korridorer jorden runt, sakta sjunkande djuper in i ett gemensamt katatoniskt tillstånd då varje TV, Xbox, gräsklippare, vägglampa och hårtork utan någon logisk anledning gått mot de sällan jaktmarkerna. Då kommer vi inte att bry oss om de sladdar som sakta kopplar in sig mot våra nervcentra och använder vår livsenergi som batterier för att bygga en ny värld. En värld i maskineras tecken, grundlagd med våra kroppar och färgad med vårt blod, och inte en tår kommer fällas för vår undergång.

Eller så tänker jag för mycket på jordens undergång och vår TV kanske bara fick en helt slumpmässig kortslutning som inte betyder något mer. Men är det värt att ta den chansen?

Andra bloggar om tv, maskiner, robotar, jordens undergång, terminator, james cameron