Barenaked Ladies – All In Good Time

Få klichér är så urvridna i musikrecension-sammanhang som sagan om ”det mognare soundet”. När kritiker pratar om att ett band ”vuxit upp” och att en viss skiva är bandets ”mognaste” så kan man i de allra flesta fall anta att ”moget” är ett mer nyanserat uttryck för ”tråkigt”. Men är det något tillfälle som kan klassas som ett giltigt undantag så är det nog när man ska komma på ett ord att beskriva Barenaked Ladies tolfte album All In Good Time. Bara titta på omslaget och jämför det med, ja.., resten.

Visst är det Steven Pages plötsliga uppsägning som deltagit till den betydligt gråare tonen och på många sätt är det ett radikalt nytt band som gått in i studion den här gången. Eftersom Page och Ed Robertson brukade dela låtskrivning mer eller mindre 50/50 så har Kevin Hearn och Jim Creeggan fått fylla ut den förlorade halvan och det gör en oerhörd skillnad.

Som jag tidigare har sagt så jämför jag gärna BNL med Queen i det att varenda medlem är otroligt begåvad på väldigt olika vis och detta skapar en dynamik mellan sött och salt som väldigt få andra band kan matcha. Aldrig har detta varit mer sant än just här. Robertson är mer direkt i sina texter och skriver oftast de regelrätta rockdängorna som Foo Fighters-doftande ”How Long” medan Hearn är mer subtil och bidrar med flera spöklikt vackra ballader som avslutande ”Watching The Northern Lights”. Creeggan ligger nog närmast Pages låtskrivande med mer introspektivt kluriga nummer som ”I Saw It”.

Det här är ett noterbart skifte i ton för bandet som förvisso alltid hoppat mellan svart och vitt. Nu är det nyanserna i gråskalan som lockar fram kreativiteten. BNL har i det här taget skakat av all ungdomlig naivitet och parkerat/begravit bägge fötterna i gubbrockens förbjudna träskmark. Hela skivan känns som en lädersoffa, luktar manchesterkostym och geografilärare. Men precis som att all logik säger att bandet som en gång skrev ”One Week” inte borde ha kunnat överleva så här länge så klarar de av gubbrock-biffen med bravur. Där det borta låta tråkigt och segt låter det istället genuint och svängigt. Det känns nästan som att BNL är ett fabriksfel som på något sätt lyckats bli bättre än vad innehållsförteckningen påstår. All In Good Time håller fanan högt för ett band som nog inte borde ha klarat sig så här länge och med ett så fläckfritt facit.

Lyssna kan man göra på Spotify.

Markus Krunegård briljerar återigen

Jag är osäker på om jag nämnt det, men den bästa skivan som släpptes förra året var Markus Krunegårds Markusevangeliet. En skiva som jag utan större omsvep kan rubricera som en av de bästa svenska skivorna de senaste tio åren, om man nu till nöds ska undvika att säga ”någonsin”. Poängen är i varje fall att det är en förjävla bra platta och en som kan tyckas svår att följa upp. Just av den anledningen är det oerhört trevligt att höra ”Livet Är Människans Bästa Tid” som sopar undan de flesta tvivel – om en nu skulle ha några – på att Markusevangeliet var en fluke. Drivet för tankarna till 90-tals Depeche Mode med suddigt bas och mekaniska riff, medan texten och Markus sång är precis så dagboksautentiska som vanligt. Nu svänger jag mig med onödigt komplicerade musikrecensent-fraser här (där var till exempel en till) men de behövs verkligen inte. Huvudsaken är att Markus Krunegård har släppt en briljant ny låt på sin Myspace och vad jag än säger kommer inte att ändra på den saken.

PS. Och då hade jag dessutom helt lyckats missa att han minsann framfört en annan ny låt, kallad ”Fel På Hjärnan”. Den är precis lika bra, och jag ska inte börja svamla om den heller. Den finns att höra här, från framträdandet på Popcirkus.

Andra bloggar om markus krunegård, laakso, myspace, musik, recension, popcirkus

U2 – Get On Your Boots

Fyra år efter habila men aningen karaktärslösa How To Dismantle An Atomic Bomb så ska nu U2 ”re-apply for the job of the best band in the world”, sägs det. Första smakprovet har vi nu alltså fått ta del av i form av singeln ”Get On Your Boots” och det slår en direkt hur oerhört lite som förändrats sedan sista gången vi avnjöt första singeln till en U2-skiva. Eller ja, nu överdriver jag kanske lite grann. Nog för att ”Boots” och ”Vertigo” har en hel del gemensamt, såsom nonsens-text, maskindrivet The Edge-riff och överproducerad garage-känsla, men i ”Get On Your Boots” så slipper vi de förmildrande dragen som fanns i ”Vertigo”.

”Get On Your Boots” saknar nämligen allt vad melodi och refräng heter, vilket gör låtens mekaniska dundrande till en outhärdlig sörja som aldrig ger någon payoff. ”Get On Your Boots” är faktiskt så oförväntat dålig att jag känner mig tvingad att lyssna ett par gånger extra bara för att klargöra vilken enorm besvikelse det faktiskt är. Och det här är från någon som faktiskt tyckte att ”Window In The Skies” hade sina poänger, go figure. 

Andra bloggar om u2, bono, the edge, get on your boots, musik, recension

Gene Simmons – Asshole

Med undertexten ”En odyssé i smaklöshetens djupaste träskmarker” postade jag den här urlånga recensionen av Gene Simmons soloskiva Asshole på en numera stendöd blogg. Eftersom nämnda blogg gått i graven och jag inte orkar skriva något nytt för idag så presenterar jag härmed recensionen i sin helhet med ett fåtal ändringar i förbättringens tecken. 

För att sätta någon slags ton på den här texten så krävs det inte så värst mycket utöver att påpeka två extremt talande faktum. Det första; Gene Simmons, till vardags basist och professional ladykiller i bandet som en gång var Kiss, har släppt en soloskiva. Det andra; han har döpt den till Asshole. När ni sedan vänder era getögon mot omslaget så inser ni på ett ungefär vad vi har att göra med här. Tänk er ett helvetiskt hopkok av Onkel Kånkel-vulgarism och amerikansk P.I.M.P-estetik, blandat med små doser av felbedömd artistiska ambitioner. I mitten av detta skakande melodrama står en man vars penis har äntrat över 7000 framstjärtar i sin livstid, och han småler på ett sätt som förmodligen enbart killar som kan räkna sina knull med fyra siffror kan. 

Om man trotsar allt sunt förnuft och bevarelseinstinkt och väljer att ta sig förbi omslaget och titeln för att faktiskt lyssna på skivans audio-baserade innehåll så kan man ju inte gärna göra det med förhoppningarna ställda så där väldigt höga. Man kanske når en punkt där man inser att man just håller på att kliva förbi en gräns för vad ett mänskligt psyke näppeligen kan klara av att hantera. Kanske stannar man, vänder sig om, kastar skivjäveln åt helvete och går vidare i sitt liv. Fast kanske trycker man istället på play och inser att man nu har 45 minuter svettigt kloakrens framför sig. Låt oss, hand i hand, äntra världen som är Gene Simmons skiva Asshole, låt för låt. Gud bevare oss.

Google Chrome

Nu har det således gått lite drygt 36 timmar sedan jag lämnade Explorer för Chrome och som jag lovade så ska jag plita ner några tidiga tankar. Ta mig gärna med en nypa salt och peppar då jag som sagt fortfarande är relativt oerfaren.

Till att börja med kan vi ju nämna farten och visst är väl Chrome snabbare på att ladda upp fönster och sidor, såväl som olika plugins och videor. Skillnaden är inte överväldigande men den märks. Överhuvudtaget känns Chrome mer muskligt, speciellt när man finner sig mer flera fönster och taggar öppna så verkar inte Chrome sakta ner lika mycket som Explorer har en tendens att göra. För alla med tveksamma surfvanor finns också Incognito. Väljer du att öppna ett Incognito-fönster så sparas ingen information om vilka sidor du besökt på din dator, varken som cookies eller i din surfhistoria. Det här verkar också finnas i nya Firefox, men det känns värt att nämna eftersom det är trevligt att webbläsare tar sån hänsyn till oss porrsurfare.

Vad gäller adressfältet stötter man genast på en trevlig funktion; adressfältet dubblar nämligen som ett sökfält. Kaxigt nog kan man välja andra sökmotorer än Google, även om jag är övertygad om att de flesta lär behålla default-inställningen. Det här funkar också riktigt bra och jag har redan nu vant mig vid att söka via adressfältet istället för att klicka mig till Googles startsida. En annan trevlig grej är att själva interfacet är nedskalat till de absoluts simplaste funktioner. Du har Back, Forward, Uppdatera och en valfri Hem-knapp. Adress-fältet och det är allt. Till höger finns två ikoner där övriga val döljer sig under i enkla menyer. Det är enkelt, fräscht och funkar riktigt bra. 

Men inget är såklart perfekt och Chrome bryter sig inte ur den dogmen. Till exempel kan det vara svårt att vänja sig vid att den traditionella Stopp-knappen ändrats till att nu endast dyka upp till höger om adressfältet medan sidan laddar för att försvinna när den laddat klart. Det här är nog egentligen ett enklare system i långa loppet, men jag märkte att jag hade svårt att vänja mig vid tidigt användande. Det största problemet jag stött på hitills har dock varit hur krångligt Properties-systemet blivit. Om du till exempel vill se information om en bild på en sida så högerklickar du på den för att välja ”Inspect Element” varpå du förs till ett fönster som visar hela sidans kod, där koden relaterad till bilden markeras med färgad bakgrund. Visst finns den där och den är åtkomlig, men det känns som en udda problemlösning och kan nog irritera folk som inte är så haj på HTML till en början.

I slutändan så måste jag dock säga att Chrome hitills har varit en mycket trevlig bekantskap. Det klipper bort nanosekunder av min oerhört viktiga tid med ett flertal smarta lösningar och tar man sig bara tiden att jobba bort Explorer-musklerna, samt ger tillverkarna lite tid att slipa lite extra så tror jag inte man kommer ångra att man bytt. Därför blir det hela 18 ledamoter den här gången.

Ledamöter heter det väl, va?

Det är alldeles riktigt.

Andra bloggar om google chrome, webbläsare, internet, internet explorer, recensioner

Egot har landat

Och så var det journalisten som äntligen fått tummen ur och scannat sina egna bidrag till skolblaskan för sina 6 reguljära bloggläsares eviga förtjusning. Således följer här;

min recension av The Cure – 4:13 Dream (som ni redan borde ha läst här, men vafan)

samt mina tankar kring Dead Set (som ni läst på svenska tidigare här på bloggen, men vafan)

och imorgon ska jag dessutom iväg och intervjua Alphabeat. Diktafon är inköpt nästan enbart för detta syfte och frågorna är mer eller mindre färdigställda. Det är nervöst men fan vad kul det ska bli ändå. Jag ska försöka lägga upp hela intervjun, oklippt och oredigerad, så fort jag kan så ni kan narra mig för min darriga röst och uppslickande manér. That’s how I roll.

Andra bloggar om the met, skrivande, recensioner, the cure, alphabeat, dead set, tv, musik

Dead Set

Så igår kväll trotsade jag och flickvän sjukdom och bättre vetande för att släpa oss själva 45 minuters bussfärd till Bradford för smygpremiären av Dead Set, en ny skräckserie skriven av undertecknads husgud Charlie Brooker. Här följer några tankar.

Handlingen är simpel men intressant; vad händer om världen drabbas av zombier samtidigt som det sitter folk i Big Brother-huset? Lägg därtill att detta sker mitt under brinnande utröstning och du har en jävla balls up. För att förstärka realismen så används det riktiga engelska BB-huset samt dess riktiga programledare som såklart blir en zombie även hon. Det är ruskigt effektivt.

Det mesta av handlingen utspelar sig i och omkring huset i vilket deltagarna ännu är ovetande om katastrofen som sker utanför väggarna. En ensam överlevande av produktionen, Kelly, lyckas fly in i huset där hon försöker överleva tillsammans med de kvarvarande linslusarna.

Konceptet funkar förvånansvärt bra och stämningen är på topp så gott som hela tiden. Istället för att bombardera oss med billiga skrämseleffekter så bygger programmet upp stämningen långsamt i första programmet så till den grad att man sitter på nålar långt innan den första blodsdroppen ens fallit. När så blodbadet inleds är man därför helt shitless.

Våldet är nog det mest brutala som visats i en produktion gjord för TV. Det finns ett par scener som är riktigt obehagliga till och med för en så luttrad zombie-älskare som jag själv. Det finns alldeles för lite skräck gjord speciellt för TV numera så det är kul att se en så hänsynslös serie få så stort förtroende i en stor kanal.

Dead Set kommer förmodligen inte att sändas i svensk TV men är du ett fan av skräck överlag och zombier i synnerhet så är DVD:n väl värd att importa från Play eller Amazon då den släpps den 3:e November. Det är en milstolpe i TV-skräck och en mycket underhållande bit nörd-fanservice. Kola gärna in en trailer också.

Andra bloggar om dead set, charlie brooker, zombies, skräck, tv, video

Andra Sjunger Olle Ljungström

Oftast när ”svenska artisteliten” samlas ihop för att göra sina egna covers för en hyllningsplatta så brukar det nästan uteslutande röra sig skyupphöjningar av bortgångna legendarer som Taube eller Vreeswijk. När nu väl valda delar av svensk musikindustris guldkalvar buntats ihop är det inte för att hylla en av alla älskad legendar efter dennes död, utan för att lyfta fram en kriminellt underskattad, i allra högsta grad levande sådan.

Jag själv blev inte introducerad till Olle Ljungströms solosläpp förrän tidigare i år då en god vän gav mig ”Bäst” och jag kunde inte förstå hur jag lyckats titta förbi karln så fullständigt under så många år. I bakspegeln är det kanske inte så konstigt. Ljungströms musik har varken lyckats nicha in sig hos de som köpte två skivor om året på Statoil eller indie-frissorna som skulle suga av Peter på Pet Sounds för en limiterad Ride-vinyl. Han är helt enkelt lite för egen för att riktigt ha en beständig publik i endera läger, vilket lett till att han blivit en Wille Crawfoord-figur som liksom finns där men ändå inte. Vilket såklart är brutalt orättvist, och med en smula tur kanske det förändras med det här släppet där 12 låtar fått sig en upputsning av en rad namnkunniga artister.

Problemet med nästan varenda tribute-album som någonsin spelats in består även här. Nämligen att artisterna som gör de nya versionerna har alldeles för stor respekt för originalet vilket leder till att det känns lite kändis-karaoke över anrättningen ibland. Uno Svenningson lyckas skrapa bort all känsla från ”Kaffe Och En Cigarett” medan Bo Sundströms ”Tivoli” mest känns som en bootlegad lägereldstrubadur körd genom ett hissmusiksfilter. Det finns dock de som vågat snitsla nya banor med låtarna utan att förlora deras karaktär, som till exempel Sara Isakssons grymma tagning på ”Som Man Bäddar” eller varför inte Thomas Di Levas ”En Apa Som Liknar Dig”. Det är i såna stunder som både låtarna och skivan lyfter och man känner kärleken till originalet lysa igenom de nymålade versionerna. Joakim Bergs ”Nåt För Dem Som Väntar” är något av skivans höjdpunkt även om den gärna hade få gasa i lite tyngre mot slutet.

Egentligen är det enda riktiga problemet utöver ett fåtal mediokra låtar själva valet av alster. Jag hade hemskt gärna sett ”Sthlm Sthlm”, ”Balladen Om All Kärleks Lön” eller ”Det Betyder Ingenting” istället för något beiga ”Med Eller Utan” till exempel. Fast det är egentligen lönlöst att ödsla energi att klaga på en sån sak när man tänker på vad den här skivans egentliga syfte är, vilket såklart är att fler ska upptäcka originalen. Så därför tycker jag att ni struntar i Andra Sjunger Olle Ljungström och börjar beta er igenom ”Bäst” istället. Sedan finns såklart studioalbumen som blir allt svårare att köpa så passa på om ni snubblar över ett ex i en realåda någonstans. Det enda ni kommer ångra är att ni inte gjorde det flera år tidigare.

Lyssna på hela Andra Sjunger Olle Ljungström här.

Andra bloggar om olle ljungström, andra sjunger olle ljungström, musik, recension, jocke berg, thomas di leva, sara isaksson, uno svenningson, bo sundström, hyllning

Världen och Skullcandy suger

Så då har det börjat. Och med ”det” menar jag alla små administrativa bekymmer som är lika förutsägbara som snor på vintern. Morgontröttheten skulle besegras för att tralla in till plugget och skriva in mig samt uppdatera till ett nytt studentkort. Givetvis så har de lyckats glömma bort mig i upptryckningen av dessa så jag blev utan. Jag blev då hänvisad till ett kontor tre mil härifrån som kanske kunde hjälpa mig. Toppen.

Efter det här fiaskot beslöt jag mig för att trösta med ett par nya hörlurar. Mina älskade Creative har plockat ner skylten för gott och jag har verkligen inte den mentala kapaciteten för att inte låsa in mig i en musikalisk bubbla varenda gång jag lämnar huset. Jag beslöt mig för att slå på hyfsat stort och köpa ett par Skullcandy-lurar då jag har haft väldigt trevliga, om än kortfattade, upplevelser med en kompis Skullcandys. Jag pungade ut 30 pund för ett par som såg tjusiga ut och provade de omedelbart. Uhm.

För det första är de omöjligt slappa. De sitter knappt fast överhuvudtaget och att bara böja huvudet knappt nedåt innebär att de genast åker av. Detta innebär inte bara problem så fort man behöver, jag vet inte, röra på huvudet mer än någon grad åt gången, men också för att slappheten gör att ljudet försvinner bort totalt. Utan problem kan jag få in en tumme mellan luren och örat, utan att vidröra luren alls. Lägg därtill ett bisarrt dåligt basomfång som får den allra minst distade basgången att låta som en prutt i en kakburk. Detta hade knappt varit acceptabelt om jag köpt dem för en hundring på Coop, men för 30 pund (runt 450 spänn) så borde man ändå kunna kräva bättre än så. Jag hade eldat upp skiten men då blir det eventuellt svårt att få pengarna tillbaka, något jag absolut tänker kräva.

Så pfft till Skullcandy. Jag tror att den här modellen heter Lowrider (borde anat oråd redan där, tror jag) och de är riktig hästskit. Jag vet däremot av erfarenhet att det finns bra Skullcandy-varianter men det här är verkligen inte en av dem. Tvi! Humbug!

Övriga dagen har spenderats med att betala räkningar och handla. KUL. Om jag inte vaknar imorgon av att heliga ande själv runkar av mig med ena handen och gör chokladpudding med den andra så kommer jag elda upp hela världen.

Andra bloggar om studier, skullcandy, hörlurar, recension, dålig dag, rant

Fyra gånger The Cure

För de som inte hänger med i de slöa svängarna i Robert Smiths universum så kan det ha undgått en och annan att bandet har släppt fyra singlar på lika många månader - varje gång på den 13:e i månaden - som uppvärmning inför kommande skivan 4:13 Dream som släpps om ganska exakt en månad. När nu den sista munsbiten innan albumsläppet har dykt upp; EP:n Hypnagogic States, så tänkte jag ta tillfället i akt att recensera hela bunten och se om det finns någon poäng i att ha några förväntningar inför de grånade gothprinsarnas trettonde fullängdare.

The Only One

Ska man skamlöst sno en låt kan man ju lika gärna sno ens egen. Den filosofin måste ha föranlett att man i princip har spelat in en remake på gamla dängan ”High”. Gitarrerna fullkomligen dryper av Wish och den mysigt naiva texten funkar på klassiskt Cure-manér. Det är svårt att se förbi hur tydligt standardmallen fyllts i. Det är helt enkelt väldigt safe, men på samma gång hyfsat effektivt. B-sidan ”NY Trip” kunde även den ha varit en kvarleva från det tidiga 90-talets jamsessioner men är faktiskt något bättre än sin a-side-kompanjon. Smith har fortfarande förmågan att få nackhåren att stå i givakt när han spänner stämbanden och ylar som en kärlekskrank katt.

Freakshow

Om ”The Only One” kändes som en kvarleva från Wish-sessionerna så är ”Freakshow” direkt besläktad med den något underskattade Wild Mood Swings och speciellt singeln ”Mint Car”. Wakka wakka-gitarrerna har distats och hela anrättningen är skitsat uppspeedad. Smart nog enbart två och en halv minut i längd gör att den kvickt sätter sig i huvudet utan att man egentligen hinner märka hur det gick till. På b-sidan ”All Kinds Of Stuff” så knixar man ner sig i samma experimentella anda som genomsyrade bandet under den sena delen av 90-talet (också känt som hit’n'miss-eran) och det funkar utan att för den sakens skull briljera, på ett sån där typiskt b-sidigt sätt.

Sleep When I’m Dead

Precis som på tidigare singlar så fortsätter bandet att blicka tillbaka på sin egen backkatalog för att hitta inspirationen men i det stora hela är nog ”Sleep When I’m Dead” den singel som mest vågar töja på bandets gränser om än väldigt försiktigt. Men det är på b-sidan som vi får den första glimpen av verklig briljans under hela singelsviten och den heter ”Down Under”. En alldeles underbar pärla som gott och väl kan vara det bästa bandet släppt på ett decennium. Robert Smiths plågade sång och de undersköna ”Just Like Heaven”-gitarrerna gör tillsammans underverk för den här refränglösa juvelen. Att den förpassats till b-sida känns i sammanhanget mycket underligt.

The Perfect Boy

Riktiga The Cure-fanatiker inser nog redan här att titeln anspelar på ”The Perfect Girl” från Kiss Me, Kiss Me, Kiss Me och likheterna stannar inte helt och fullt där. Det här är dock utan tvekan den mest nydanande av alla singlar med sina mer moderna gitarrer som distats något utan att för den sakens skull leda till metal-pastischerna vi fick plåga oss igenom på bandets föregående, självbetitlade skiva. ”The Perfect Boy” blandar gammalt med nytt och balansen funkar riktigt bra och med lite tur så är det här en indikation på hur plattan kommer att låta i slutändan. B-sida denna gång heter ”Without You” och följer även den i samma spår. Det känns väldigt ”akustisk gitarr vid en brasa vid en sjö och sjunga om förlorad kärlek’, precis den typen av melodramatik som The Cure haft patent på i flera årtionden.

Hypnagogic States

När 4:13 Dream blev uppskjuten en månad så slängdes den här remix-EP:n snabbt ihop och det märks att väldigt lite tankeverksamhet ägnats dess födelse. Bandet har helt enkelt kastat ovan nämnda singlar åt några lämpligt populära artister och bett dem go nuts med materialet. Det funkar inget vidare alls, trots att annars kompetenta band som 30 Seconds To Mars, My Chemical Romance och Fall Out Boy anställts. Ofta så passar helt enkelt mixen inte ihop med låten, som blir extra tydligen när 30 Seconds försöker bygga en dunkel atmosfär kring en naiv kärleksbagatell som ”The Only One”. Inget dina pengar bör spenderas på.

Kortfattad slutsats: remixer är i 9 fall av 10 ett jävla gissel, men det verkar som att The Cure gott kan ha hittat någon slags form igen. Fyra singlar och åtta låtar sammanlagt utan ett enda riktigt magplask är ett bättre resultat än vad de lyckats med på många, många år. De där förväntningar kan nog försiktigt skruvas igång nu.

Andra bloggar om the cure, robert smith, goth, pop, musik, recension