Jag kommer försöka peppa mig själv med sporadiska rapporter här. Hittils har jag bara fått ihop runt 4000 ord av första utkastet, men det är ändå betydligt mer än något annat projekt jag gett mig fan på.

Förhoppningsvis har jag något ni kan läsa framåt sommaren om ni är intresserade av sånt. Om inte annat får det här inlägget stå som en symbol för mitt fatala misslyckande. Place your bets.

Och just det! Jag har börjat blogga på engelska igen. Det kommer bli mest notiser, videor och sånt men ni kan gärna titta in om ni vill: Damn Talking Box!

Ny singel av Emil Jensen finns gratis här. Albumet den kommer ifrån heter Rykten och släpps den 2:a mars.

Det kan verka ganska sökt att hävda att en låt gör ont, men jag har inget val om jag ska beskriva min initiala magkänsla. I ungefär en vecka har jag börjat realisera ett projekt som legat i bakhuvudet i nästan två år nu. Händelsen som inspirerat projektet hände för åtta år sen och förändrade mitt liv och mig i grunden och ”Lite Väl John Och Yoko” känns precis som den relationen kändes. Men det är en bra sorts ont, som när man biter sig i läppen på precis rätt ställe och kniper till precis lagom hårt. Men mer om det hoppas jag ni kommer få läsa snart.

Trailern till Drive Angry är inte enbart det mest övertygande argumentet för 3D-film, det är också en av de mest övertygande argumenten för att film existerar överhuvudtaget. Låt oss räkna ner anledningarna.

00.15 – Nicolas Cage går ifrån en explosion han själv orsakat – i slow motion.
00.16 – Oneliner #1
00.20 – Bilsladd #1
00.25 – Bil flyger genom brinnande obstruktion.
00.30 –  HÄMND!
00.39 – Bilsladd #2
00.42 – HÄÄMND! ”They killed my daughter.”
00.49 – Bilsladd #3
00.50 – Oneliner #2
00.55 – Bil genom låst grind.
00.57 – WILLIAM FICHTNER!
00.58 – Bilsladd #4
01.05 – Det är som att yxan kommer rakt mot mig!
01.15 – William Fichtner slåss i kostym.
01.17 – Vi hade inte råd med Megan Fox, men det här blir säkert bra ändå.
01.21 – Oneliner #3
01.26 – Bilsladd #5
01.31 – Vad har den här sekten för mål egentligen, och varför ser de ut som statister i Dexter?
01.33 – Eh, who cares-HÄÄÄÄMND!
01.42 – Fempipigt hagelgevär?!
01.46 – Inga hjärnceller överansträngdes när taglinen skulle spikas.
01.47 – Flyyyyg genom elden.
01.57 – Asplosions!
02.00 – Jag repeterar; ett fempipigt hagelgevär!
02.02 – Slooooooooooooooooomoooooooooo-
02.04 – PANG BOOM CRASH
02.05 – Bilsladd #6
02.14 – Höhö, comic relief.
02. 23 – Bilsladd #7
02.25 – Nicolas Cage skjuter ihjäl en bil vilket leder till Bilsladd #8
02.27 – Oneliner #4

Nicolas Cage och William Fichtner, mina damer och herrar.

Men vad är det i den här uppgiften som upprört föräldrarna så, förutom det uppenbara? En förälder verkar mena att det är just inlevelse-biten som är kränkande, då ”en lärare ska sitta och läsa om vissas sexdrömmar” men är det verkligen vad som efterfrågas här? Eftersom det här är en Aftonbladet-artikel så tror jag vi kan anta att vad som står i artikeln är hyfsat nära vad som faktiskt efterfrågats klassen – hade det funnits ännu saftigare detaljer hade de tveklöst inkluderats i texten. Och från mitt håll så ser det ut… ungefär som en sexualundervisningsuppgift. Jag fick flera gånger liknande diskussionsämnen och uppgifter – när jag hade sexualundervisning – vilket den här uppgiften delvis föll under.

Så jag tvingas återigen skylta med mitt eget oförstånd; vad är problemet här? Att få ungdomar att prata om sex och förstå vad sex innebär är väl precis vad sexualundervisning ska göra, eller vad hade de här föräldrarna trott skulle hända? När jag läste det här ämnet så var det väldigt lite av undervisningen som berörde just sexet i sig, det mesta var istället fokuserat på det rent biologiska – könssjukdomar, så här ser snoppen och snippan utan, etc. – men jag kan väldigt knappt erinra mig att vi faktiskt pratade om vad sex egentligen var. Förutom att vi fick veta var klitorisen satt så visste vi inget mer om den mystiska attrapen förrän vi famlande fick lära  oss i farten flera år senare. Det är ju precis såna saker, vad man faktiskt kan förvänta sig, som borde vara en integral del när man lär ungdomar om sex.

Återigen är England skräckexemplet. Här går det alldeles utmärkt att ta sina barn ur skolan de dagarna sex står på schemat, vilket en ruskigt stor del av föräldrarna väljer att göra. Vad tänker de egentligen? Är det onda ögat som spökar? ”Får de reda på att sex existerar så kommer de genast börja jucka som kaniner!” eller något sånt? Skulle man kunna applicera det på något annat, kanske? Får de läsa om Hitler och andra världskriget blir det säkert nazister! Pratar vi om rasism blir de säkert rasister!

De som, utan hänsyn för sina barns hälsa, faktiskt låter de gå till skolan för att lära sig om sex, ja, de lär sig inte så mycket om sex. Två lektioner; den första involverar ett diagram av vardera könsorgan med linjer till de ”viktiga bitarna” (till vilka, klitorisen inte alltid räknas) och nästa lektion fokuserad på alla skräckfilmer som kommer baseras på barnens eventuella sexuella äventyr. Könssjukdomar. Graviditet. Aids. Död.

Och visst måste det funka, den här skrämseltaktiken? Nej, såklart den inte gör. Folk har sex i vilket fall, fast de här människorna har inte en susning om vad de har för sig, vilket leder till att både tonårsgraviditeter och könssjukdomar ökar. Att sticka fingrarna i öronen och låtsas som att allt löser sig är det engelska skolsystemets specialitet, och inget vi borde ens tänka på att importera. För sexualundervisning måste kunna prata om riktigt sex, inte bara peka mellan benen och berätta vad som sitter var, för det hjälper ingen när de några år senare ska försöka ta ett fumligt första steg in i en sexuell värld. Ungdomar måste få någon hum om vad de ger sig in på och vad de kan förväntas tacklas med där, både positiva och negativa effekter.

För mina pengar så låter den här uppgiften varken särskilt snaskig eller uppjagande. Den verkar ha som högsta mål att få barnen själva att tänka på första gången och vad de tror kan hända och vad som förväntas av dem, och givetvis också vad som kan gå fel i form av t.ex. sjukdomar och hur man kan undvika dem. Jag säger inte att det här kanske var det smartaste och mest finkänsliga sättet, men så som folk reagerar så verkar jag ha missat delen där klassen blivit tvingade under pistolhot att skicka nakenbilder på sig själva till läraren i omärkta, bruna kuvert. Jag vet heller inte hur uppgiften levererats och hur privata historierna ska ha varit – jag kan bara gå efter artikeln – men jag har verkligen svårt att se hur det kan klassas som ett övergrepp eller hur man ens kan haspla ur sig om att det ens är i samma bollsport som våldtäkt.

När Aftonbladets ”sexolog” också lägger in ”Dessutom ska man ha klart för sig att det finns många unga tjejer som tidigt blivit sexuellt utnyttjade, till och med våldtagna. De kan må otroligt dåligt av det här” så undrar jag delvis varför hon antar att det bara är tjejer som blir sexuellt utnyttjade och delvis så tänker jag att det här eventuellt kan vara en bra plats att skriva om just något sådant. Vad vill Linn Heed med det här uttalandet? Ska vi inte ens prata om sex med risk för att det kan finnas folk som blivit utnyttjade i vår närhet? Kanske är just det en bra stund att börja på allvar prata om sex och börja avdramatisera det?  Vad Heed insinuerar med det här uttalandet är ju också skuld på offret i fråga – att vi absolut inte kan prata om skammen i att ha blivit utnyttjad. Jag vet inte, men det ger mig en ytterst taskig smak i munnen när folk vars jobb är att informera folk om sex verkar vilja lägga locket på svåra frågor så här.

(Aftonbladet lägger dessutom in en liten omröstning där frågan lyder ”Är det rätt att skolan kräver att tonåringar ska berätta om sina sexupplevelser?” när det i själva artikeln har gjorts klart att historien inte behöver vara självupplevd. Den här omröstningen har som enda mål att få folk att tro att det är vad artikeln har gått ut på, framförallt för de som bara scrollar förbi rubriken. Det är ganska äckligt gjort, men ett ämne för en annan dag.)

Allt jag vill säga är att The Joy Formidable är ett band från Wales som släppt en skiva som heter The Big Roar, vilken i sin tur är så hissnande bra att den redan bör ta plats bland ”årets skiva 2011″-kandidaterna. Stundom ren och skär rock med tydliga vibbar av tidiga Feeder och annan garagerock från 90-talets mitt. Stundom något märkbart mer experimentellt och uppfriskande.

I vilket fall är det bra. Det borde väl räcka, oavsett hur många adjektiv för ”bra” jag orkar tänka ut.

(Vill ni nödvändigtvis ha en recension, av den här skivan eller annat så kan jag väl koka ihop något…)

Men för att få din stora idol (eller bara någon du tycker om lite sådär i förbifarten) att tycka om dig så måste du ju använda några knep för att du ska märkas. Först ut är såklart att kommentera varenda tweet i en oförlåteligt smörig ton. Inget lägger bättre grunden för en  långvarig och meningsfull vänskap som att bete sig som Renfield i Död Men Lycklig, och när du skickat iväg ett par dussin ”Hahaha, that’s SO true!”-tweets så är det dags att på allvar få de att lägga märke till din existens. Det är nu de intressanta länkarna börjar regna. Bästa stället att leta är BoingBoing, även om det är lite fusk då det är lite som internets telefonkatalog för ”intressanta länkar” och det här kan uppfattas som att du bara låtsas vara en intressant typ när du i själva verket är galet intressant. Lyckas du få ett svar eller t.o.m. en retweet är du på rätt väg. Om inte får du börja från början igen tills du är bästa kompis med den där killen från det där sketchprogrammet eller hon som skriver den där fruktansvärt tänkvärda bloggen.

Jag har försökt det här lite för länge för mitt eget bästa. Det är något i mig som gör att jag hemskt gärna vill ha någon slags bekräftelse av personer som gör eller har gjort något viktigt för mig, och frågan är om det är strikt starfucker-beteender eller om det är en mänsklig impuls. Jag hade t.o.m. en plan när jag började krita ner det här om att lägga in en någon jävla önskelista på folk som jag skulle vilja bli tjenis med, men sen insåg jag snabbt hur fruktansvärt patetiskt det skulle vara. Men ni vet vem ni är. Ring mig! Jag har mobilen på dygnet runt om ni behöver nåt! Haha, that’s so true!

För jag tror helt enkelt inte att jag kan. Skiva, det vill säga. Inte på sättet så att jag kan göra det ”på riktigt” om ni förstår. För hur gör man? Hur skriver man en bra bok, eller ett manus eller ens ett riktigt tänkvärt blogginlägg? Jag har försökt alla tre och misslyckats varenda gång. Mitt grepp på språket är inget att hurra för; mina idéer är inte meningsfulla eller intressanta och jag tror verkligen inte att jag någonsin kommer utvecklas i rätt riktning. Skulle det hänt skulle det hänt redan, eller hur?

Vad som fick mig att oroas på allvar var när jag för en timme sen satte mig ner och tänkte börja krita ner första försöket att skriva ett kapitel till en historia jag grumlat på i snart ett år. Jag har gjort anteckningar, researchat och kommit ganska långt med förberedelserna överlag. Men när jag skriver så blir det inget bra. Och jag menar inte ”inget bra” som att det är oslipat eller hackigt. Jag menar som i att det är inget bra. Jag skriver dialog som låter stakande och otrovärd. Jag skriver karaktärer som saknar djup och känns som kariaktyrer. Jag skriver för mycket om poänglösa detaljer och för lite om saker som är viktiga. Jag raderar, börjar om, raderar igen.

Det brukade vara så enkelt att komma på en idé och göra något med den. När jag brukade recensera spel så hade jag aldrig några egentliga problem utan orden föll sig naturligt för mig. Men nu är det månader sen jag vågat krita ner en enda recension för orden faller sig inte för mig längre. Det blir aldrig bra. Därför är jag rädd för att den här planen – drömmen – jag haft så länge varit helt missriktad. Det känns som att utvecklingen går helt baklänges och jag får inte ut mig ett skit av värde.

Det tar stopp i huvudet när jag sitter framför ett tomt Word-dokument. Allting finns i huvudet men när tangenterna börjat knattra så är resultatet bara uselt. Orden uteblir och jag känner mig mer tom för varje gång jag trycker ”Don’t Save” och stänger ner skiten. För om jag inte skriver, vad gör jag då?

I vår del av världen så är det mest näsväggar och musik som gäller. Min goda vän Hannah har flyttat hennes gamla studentradio till de digitala etervågorna i form av en podcast. The Lost Brigade ska komma ut veckovis och den kan vara väl värd att följa om ni gillar playlisten för första avsnittet.

Och näsväggarna? De är tydligen hypersensitiva, vilket förklarar min konstant blockerade näsa och att jag haft svårt att andas i snart ett år. Lite avamys på det och nu börjar det bli fantastiskt mycket bättre. Nu kan jag liksom sova igen utan att snarka galet mycket med öppen mun. Om ni inte märker det så är jag alltså glad nu.

Det visade sig vara ett skämt, trots allt. Marcus Birro var bevisligen aldrig i risk att bli hoppad på ljusa dan av ett gäng män från den vaga avsändaren Östeuropa, utan allt var en Trigger Happy TV-doftande sketch från något (förmodligen) skitdåligt TV3-program. Birro skriver blogg. Blogguniversumet går bananas. Allt var på skoj! Öppet mål.

Jag har också blivit sur på Birro för hans trågsynta människosyn när han drar konstiga slutsatser om människor från fjärran öst och sedan sätter sig själv som offret när ingenting egentligen har hänt honom – själva antagandet att det var en setup för en attack är iof inte riktigt så långsökt som de argaste bloggarna vill få det till, då liknande strategier faktiskt används av mer organiserade ficktjuvar. Jag har också glatt läst skarptänkta bloggares kommentarer och vältrat mig i godheten när han sedan blev tagen med byxorna nere och fick kräla till korset.

Men varför kan jag då inte hjälpa att faktiskt tycka lite synd om Marcus? Verkligen inte när jag läser Marcus Birro, författaren, radioprataren och poeten, skriva om det i efterhand och ej heller inte egentligen när han försöker vinna sympatier i efterhand. Men när jag ser videoklippet så väcks något underligt i mig. För det är inte Marcus Birro, dansaren, triviakungen och poeten, som går där med NK-kassar och ser trött ut. Det är inte ordkonstnären, brorsan till Peter, twitterundret som går där, utan bara mannen Marcus Birro som vilken vanlig jävla jeppe som helst.

Precis som vilken vanlig jävla jeppe (hoppas jag) hjälper han utan att tveka en rullstolsbunden tjej, det är bara tio sekunder ur vilken människas liv som helst, räcker över den och försöker se obehindrad ut när hon tafatt reser sig för att klä den på ryggen. Han går lugnt därifrån – inte direkt ”skyndar” – och börjar grumla i sin överhettade hjärna. Det tänder något och Marcus Birro reflekterar inte om omvärlden riktigt som de flesta utan han ser det från ett perspektiv som är både naivt och von oben och när han börjar torktumla den här händelsen så spinner det loss en massa i honom. Marcus Birro har heller inte mycket till filter mellan hjärnbalken och fingertopparna vilket leder till att han sammanfattar en karaktäristiskt melodramatisk version av vad som ”drabbat honom”. Det är jättefånigt, men när jag ser mannen Marcus Birro gåendes där, hållandes alla de här tankarna i huvudet, så tycker jag synd om honom för hur den episoden kommer påverka honom. Mediaprofilen Marcus Birro kommer göra ett fumligt misstag som personen Marcus Birro får lida för.

För inte fan är han väl rasist egentligen? Han är en självviktig poet med vanliga Svensson-fördomar, precis som en oroande procent av alla andra dödliga människor som förmodligen skulle säga ungefär samma jävla sak om de råkat ut för något lika udda. För hur smälter man en sån situation? Det är en perfekt ”öl efter jobbet”-historia. ”Och så såg jag att det stod ett gäng lite längre bort, de såg lite utländska ut, och så kom de jävla gående. Ja, jag skyndade ju därifrån fort som fan såatteh.”

Så är jag för blödig, förlåtande och naiv när jag tycker lite synd kristdemokraten, mannen med mellannamnet Adriano, Örgryte-supporten Marcus Birro? Möjligen. Nästan helt säkert, faktiskt. Men jag kan också skriva av mig blixtsabba iaktagelser som jag eventuellt får äta upp senare. Så när du sitter i Rom och finurlar ut 43 nya dikter så kan du väl tänka på mig, Marcus? Vi är samma, du och jag.

För det har ju inte gått så bra för Silent Hill de senaste åren. Konami har behandlat en av sina finaste serier med samma varsamt beskyddande attityd som man kan tänka att en räv behandlar en kaninkoloni och langat iväg rättigheterna till vem som helst som råkade vandra förbi kontoret den dagen. Homecoming och Origins är förvisso inga usla spel men nog är de tydliga tecken på slentrian. Shattered Memories förde in en hel del nytt och är således det bästa spelet i serien sen The Room, men där gjorde man misstaget att göra ett skräckspel utan några skräckelement.

Downpour ska enligt tidig utsago inte innehålla några platser som setts i tidigare spel, vilket förhoppningsvis innebär att sjuksköterskorna, Pyramid Head och liknande överanvända fiender inte kommer göra onödiga cameos. Att använda vatten som tema kan också föra en del intressanta möjligheter med sig. Det verkar helt enkelt som att man vågar chansa lite den här gången och köra formeln i ett nytt håll – kanske kanske kanske blir det bra också.

Men det som många, inklusive undertecknad, oroat sig över är att Akira Yamaoka tackat för sig och lämnat kompositörsposten till Daniel Licht vars enda tidigare jobb värt att nämna att soundtracket till tv-serien Dexter. Konami verkar medvetna om att fansen nu är förståeligt oroliga och har släppt ut ett smakprov på vad Downpour-osten har att bjuda på.

Visst hör man Dexter i bakgrunden, men man hör också otvivelaktigt Silent Hill. Det är något mer finpolerat än vad vi är vana vid, men det är samtidigt skönt att Licht vågat ta sin egen väg utan att samtidigt trampa över det arv han ändå har att förvärva. Det är kanske  ingen Maternal Heart eller Null Moon men det känns också orimligt att kräva.

Så vad säger ni och vad säger du, framtida jag? Hade jag fel att vara naiv och hoppas den här gången? Se inte så jävla nöjd ut med dig själv – det finns inget öde förutom det vi skapar för oss själva!

Så där, då kan vi börja. One Chances gimmick är alltså att det är omöjligt att spela det mer än en gång, valen du gör är slutgiltiga och så är det med den saken. Visst, det här går att tummas på med lite cookie-finurlande, men i grunden är konceptet intressant och fuskar man inte så är det faktiskt en besynnerlig upplevelse. Valet mellan att uppleva sina sista dagar med sin familj eller att jobba in i det sista för att försöka rädda vad som räddas kan är den ultimata ”what if”-situationen. One Chance gör också ett ganska bra jobb att förmedla känslan av finalitet och konsekvenserna av ens handlingar när tiden börjar rinna ut.

Om det nu inte varit för ett problem: det går att vinna. Eller ja, som bäst kan man uppnå ett ytterst bitterljuvt slut sprängfyllt med tvetydighet, men det är otvivelaktigt det ”bra” slutet. Genom att ständigt välja jobb över att spendera tid med familjen så kan du rädda dig själv och din dotter (rykten går att man även kan rädda sin fru, men jag har inte sett något som helst bevis på detta) och det här gör att valen inte längre än personliga. När det finns ett ”rätt” och ”fel” val så blir ens handlingar rotade i det rationella och inte det personliga. Spel gör ofta det här misstaget när de tror att det erbjuder valfrihet, men i själva verket så ställer de upp på en gissningslek där ens val ger en mer eller mindre resurser för att ”vinna”.

Hade One Chance gjort det omöjligt att hitta ett botemedel hade ens val inte påverkat spelarens slutposition och då hade ens val haft en tydligare personlig resonans. One Chance handlar om liv och död, konsekvenser av ens val och mycket annat som spel hemskt gärna vill – och borde – undersöka närmare, men i slutändan kan det inte slita sig från konventionen – spel handlar om vinst och förlust – och då förminskar det sin egen tankeställare till ett vanligt pussel. Vi ska alla en dag dö, oavsett vad vi gör, men det är hur vi en dag hamnar i graven som spelar roll och om One Chance anammat det på riktigt så hade det kunnat vara en upplevelse som på allvar rev hål i hjärtat.

Man brukar ju prata om ”vuxenpoäng” som en slags försvarsmekanism när man kommer på sig själv i diverse tråkiga sammanhang som påminner en om hur man tappat greppet på sin oskyldiga, förpliktelselösa barndom. Det här brukar inkludera inskaffningen av ICA-kort, ett möte på banken eller att bli en del i bostadsstyrelsen. Vi vill aldrig helt bli våra föräldrar eftersom det innebär att vi är lite mindre oss själva och genom att lampshada den här oundvikliga utveckligen så håller vi oss på ett lite längre avstånd. Om det här är ohälsosamt eller inte vet jag inte.

Vad jag vet är att jag nu nästan börjat gå hos en terapeut och vad får man egentligen för vuxenpoäng för det. Inte mer än att pensionsspara, men det måste ju klå att äta glass med pappret på. Jag skulle ha gått på mitt första möte i måndags men en administrativ miss gjorde att jag aldrig fick veta rätt adress och hamnade på helt fel ställe. Det finns ingen egentlig uttalad anledning att jag tagit det här steget förutom behovet att ”prata med någon” – om vad är det nog upp till henne att nysta ut. Något trycker i bröstet helt enkelt och bor man i ett land där såna här tjänster är gratis är det jävligt dumt att tacka nej.

Motivationsbrist är en av sakerna jag skulle vilja prata om, för den börjar bli ganska tung. Bara att blogga känns jobbigt och då har man nog gått över någon slags kritisk gräns. Men nu mer än någonsin måste jag skriva av mig, så förvänta er lite mer aktivitet (gud ska veta hur många gånger jag skrivit det iofs).

Låter jag cynisk?

Då ber jag i så fall uppriktigt om ursäkt, för jag vill verkligen att vi ska ha en förtusande julhelg i år. Stressen kommer ligga över händelserna som den ofrånkomligen gör, men kanske kan vi skåda mer glädje än vanligt om man bara tar det lite ‘lax och försöker att inte jobba arslet ur led. Jag har verkligen inget av intressa att säga på den här punkten – julen är överallt och den är stundtals jobbig. Jag hoppas den blir mindre jobbig. That’s it. Ingen visdom här. Den får ni hitta på bättre bloggar.

Jag skulle här och nu vilja slå ett slag för det politiskt korrekta! Ja, det kanske är tråkigt så klockorna stannar, men det kan man väl hacka i sig. Det är så fruktansvärt snålt att inte vara beredd att göra den lilla, lilla uppoffringen. Visst skall man inte ömka människor, det tjänar ingen på. Men att vara politiskt korrekt handlar ju i grunden inte om det, utan om hänsyn, omtanke och respekt.

Konceptet om politiskt korrekhet är något som skrubbat mig mothårs ett bra tag nu och Lisa sammanfattar ganska bra varför det är något absurt att folk använder just PK som en svordom. Folk som medvetet utger sig för att vara politiskt inkorrekta njuter alltid av en självbelåtenhet jag inte är helt övertygad om är de förtjänar. För vad är egentligen politiskt korrekt- och inkorrekthet när det kommer till kritan? Så som jag ser det så finns det två vitt skilda former;

1. Att ha åsikter, och framföra dessa, som i sig själva kan anses vara politiskt korrekta.

2. Att utåt sett ge sken av att man delar vissa åsikter för populistiska skäl, d.v.s. att bokstavligt talat ”korrigera” sig ”politiskt”

Det är oftast den förstnämnda som folk syftar till när de talar om PK-brigaden och dess eventuella filialer, så klart. Det förutsätter att folk som har åsikter som i vissas ögon klassas som PK skulle ha dessa för att de antingen är naiva eller inte ”inser sanningen”, vilket i sin tur insinuerar att personen som klassar sig som anti-PK vet bättre eller är någon slags whistleblower som vågar säga som det är. Åsikter är åsikter och tyck om dom som man vill, men vad är det för poäng med sån här baklängesargumentation om vad som ”korrekt” eller inte? Det känns som en något twistad variant på Hitler-jämförelsen, i det hänseendet att det har för syfte att genast rycka mattan under fötterna på ens meningsmotståndare, men i själva verket bara framstår som ett desperat försök att vinna en debatt utan att kunna backa upp ens egna argumentation med något av substans. Ett billigt trick, men som vi av någon anledning har svalt med bete, lina och allt.

Hur det ar kommit sig när det egentligen är den andra formen, den bokstavliga om vi ska kalla den det, som på allvar är värd att identifiera och motarbeta. Politiker som använder buzzord; ”allas lika värde” ”kulturell smältdegel” ”jämställdhet” etc – men som inte har någon genuin vilja att jobba för dessa mål är de vi borde vaska fram och låta stå för vad de egentligen tycker. Det är den är formen av korrekthet som gör någon illa på riktigt eftersom den används av de som faktiskt har inflytande nog att ta beslut i rätt riktning, och tycker de att det räcker med att flänga iväg några intränade repliker om ur viktigt det är med multikulti så står vi lika fast som vi alltid gjort.

Eftersom jag svurit en ed att aldrig låta mig själv ha sista ordet i seriösa blogginlägg så överlåter jag det genast till en man som säger allt det här betydligt mer elegant än lilla jag någonsin kunnat.

Leslie Nielsen dog igår 84 år gammal. Du behöver ingen resumé eller förklaring om varför han kommer gå till historien som en av världens roligaste skådespelare, så jag ska inte tråka ut någon med att leka levnadstecknare. Du har redan sett Naked Gun-filmerna och Airplane! tillräckligt många gånger för att veta precis allt det, och har du mot förmodan inte gjort det så finns det ingen bättre tid än nu.

Det finns ytterst få människor utanför min familj, vänskara och direkta närhet vars död jag kan säga har gjort mig uppriktigt ledsen, men när jag igår natt fick det tweetat till mig att gubben till slut lämnat oss så kunde jag inte riktigt hålla känslorna i schack. Det är säkert en smula fånigt, men Nielsen var något av en ikon och hjälte för mig som pojkspoling och har så förblivit genom åren.

När jag var 4 år tittade jag och farfar på Nakna Pistolen och jag minns att jag nog aldrig skrattat så mycket åt en film innan. Farfar blev till slut nästan irriterad eftersom jag tjöt så högt och länge att han inte kunde koncentrera sig på nästa skämt. Men vi såg alla tre filmerna tillsammans ändå och jag slutade aldrig skratta.

När jag var 14 år så tittade jag på Nakna Pistolen med min bästa kompis. Vi såg en massa film i hans himmelblåa sovrum – Monty Python, Polisskolan, Cool Runnings – men jag tror inte vi fångades starkare av någon än Nielsen som Frank Drebin med hans till perfektion förfina deadpan-leverering. Det ar gått över ett decennium men än idag kan vi nog citera så gott som varenda replik till varandra i sömnen. Någonstans där solidifierades en vänskap.

När jag nu är 24 år ser jag Airplane! och Dracula: Död men Lycklig med min flickvän och inser att inte så mycket har förändrats. En kanadensare med besynnerigt vitt hår har varit någon slags konstant röd tråd hela vägen.

Det är så jag minns Leslie Nielsen, i sällskap med mina bästa vänner. Det är inte så stor poäng att älta varför en kanadensare med besynnerligt vitt hår och uttryckslöst minspel betytt så mycket, det bara råkar falla sig så.

Folk har bloggat och tweetat videoklipp som galna redan och det tänkte givetvis jag också göra. Men som omväxling tänkte jag påminna om hur jävla snygg karln var en gång i tiden och vilken underskattad dramatisk skådespelare han också var. Forbidden Planet och Poseidon Adventure är givetvis de två klassikerna, men en personlig favorit är B-actionrulle Project: Kill där Nielsen spelar en drogpåverkad lönnmördare.

Och så Forbidden Planet såklart. En sann sci-fi-klassiker som var en av mannens första filmroller. Effekterna må vara kitsch idag men den där mejslade hakan och fantastiska repliker som ”Get out of here before I have you run out of the area under guard – and then I’ll put more guards on the guards!” gör det till en bona fide klassiker.

Och sen en ”what could have been” för skojs skull. Året efter Forbidden Planet var Nielsen en av de som föreslogs för rollen som Messala i en liten film som kan att heta Ben Hur (han var även övervägd för huvudrollen). Om han hade fått rollen är det svårt att tänka på hur hans karriär hade fallit sig annorlunda. Ungefär i den här stilen hade filmen sett ut, i vilket fall.

”Vain” är min tribut till oss som vill, vågar och faller pladask varenda dag. Fåfängans riddare. De talanglösas riksförbund. Vi som inte räcker till men aldrig ger upp.

Det betyder ingen, det låter ganska ruttet och det kostar inte ett öre.  Den ser ut så här:

Det är en produkt av två års lekande i Audacity, Mixcraft och Audiotool. Det låter plinkplonk, ambient och minimalistisk electronica som helst vill låta som Robot Science och Starship Amazing men inte ens är i närheten. Någon slags stolthet måste jag ju känna eftersom jag lägger upp den på internets offeraltare så här, men hyss helst inga större förhoppningar om du beslutar dig för att svärta ner hårddisken med dess närvaro. Är du sugen på att trots allt lyssna kan du som sagt göra det helt gratis här: http://imhotepisinvisible.bandcamp.com/ eller varför inte precis intill i högerspalten?

Kort förklaring: jag har inte haft tid.

Lång förklaring: jag har verkligen inte ens haft lite tid då och då. Men nu är spelet släppt och projektet över och jag finner mig åter med mycket tid på händerna och med oerhört lite att egentligen säga. För nu får det räcka att jag skriver det här pjåkiga comeback-inlägget (pris till den som vet vilket nummer i ordningen det är nu). Jag lever och nu kan jag äntligen skriva lite igen. Det finns en del att berätta från de senaste månaderna men det får jag strössla över er vid senare tillfälle. Tills dess ska ni ha kärlek och lycka.

Nyhet #2: Helt plötsligt har jag ett jobb.  Ett riktigt jobb, ett sånt där som man inte blir sparkad från efter fem timmar (ta i trä). Än är inget kontrakt underskrivet eller arbetstider bekräftade så jag kan inte delge speciellt mycket detaljer men jag kan säga att jag kommer att jobba för Rare och i förlängningen då Microsoft som speltestare. Intervjun var igår eftermiddag och gick så bra som en arbetsintervju kan göra. Efter två frågor så viker min intervjuare ihop pappret med frågor han läst ifrån och säger ”Jag tror inte jag behöver fråga något mer för det här jobbet får du, inga problem”.

Jepp, sånt där som alltså inte händer i verkligheten hände i min verklighet, av alla ställen. För drygt två veckor sen var ag ett ångestvrak för att jag tvingades jobba på ett dåligt företag med att göra något jag avskydde och nu är jag helt plötsligt på väg att jobba hos en av världens mest reputabla spelutvecklare med något jag älskar. Lyckan är total just nu.

Än så vågar jag inte avslöja mer exakt vad jag kommer jobba med, men det är något hyfsat stort och jag är helt hoppa-över-månen-crazy-exalterad just nu. Förhoppningsvis så får jag mer info snart så jag vet när det är dags att inleda min nya bana i livet. Ett år av jobbsökande, arbetsförmedlingar och utblivna telefonsamtal är nu snart bakom mig och jag kunde inte vara mer spänd och lycklig.