Dimman ligger tungt över vattnet som för varje meter blir än mer grunt. Land är nära och genom den täta luften syns träd, berg, djur, tillgångar. En ny värld att upptäcka, utforska och slutligen utnyttja. Skeppet slår mot land, några män hoppar ner i det iskalla vattnet och en ny tidsepok inleds. Därigenom också Age of Empires III.
1999 var ett händelserikt år i många aspekter. Prince fick en ytterst temporär revival tack vare en gammal hit. Owe Törnquist blev utnämnd till Årets hedersupplänning (wow!). Undertecknad fick sin första dator i födelsedagspresent. Datorn i fråga kom också med ett mycket speciellt spel: Age of Empires II. Dock var detta inte tack vare någon djup kärlek mellan mig och den här typen av strategispel. Visst hade jag spelat Command and Conquer så det stod härliga till men RTS var ändå inte riktigt min grej. Pappa hade själv suktat efter spelet och därför gett det till sig själv via mig. Slugt kan tyckas, men vafan. Jag blev aldrig kär i Age 2, vilket förmodligen berodde på att skinande, färgglada Wipeout 2097 kändes tusenfalt mer lockande än – vad jag då uppfattade det som – en dammig historielektion där timmer var en viktig beståndsdel. Nåja, tider förändras och nu sitter jag här.
Slut på anekdot.
Som sagt så var det ett bra tag sen vi stiftade bekantskap med den här serien senast. 6 år är en väldigt lång tid i vilken bransch som helst, speciellt när det handlar om en så framgångsrik och omtyckt serie. Problemen med att låta en sådan franchise ligga på is under så lång tid är flera. Dels byggs drömlika förväntningar upp, förväntningar som ska visa sig mycket svåra att leva upp till. Detta leder till mer press, mer förväntningar, ond cirkel. Dels så skapas en slags gloria runt del ett och två. De Perfekt Spelen vars uppföljare bara måste – MÅSTE – knäcka allt motstånd för att ens ses som värdig. Under pressure! Det är inte för inte som det har dröjt att producera trean dock. Låt mig förklara varför.
Det är kolonisationstiden det handlar om. Frankrike är coolt som bara den och Napoleon är riktigt het vid den här tiden. Europa består av flera stormakter som alla slåss om att vara stort, först och bäst i utvecklingen. Sen så en dag så upptäcker någon Den Nya Världen (DNV från och med nu). Helt plötsligt ska alla dit och ha en del av kakan. Det är här spelaren valsar in i handlingen. En handling som är full av lull-lull, familjeheder och infödingar. Färre civilisationer är med och leker denna gång jämfört med i föregångaren, men historiskt sett är det helt korrekt (så vitt jag vet i alla fall) och personligen kvittar det i min mening.
AOE3 är i mångt och mycket likt sina föregångare. Det är helt isomeriskt perspektiv som gäller. Detta tedde jag mig först lite fundersam till, men när man väl spelat en stund så inser man att ambitionen varit att inte krångla till allting för mycket. Spelet är fint som det är, och översikten är lagom. Kanske har Ensemble sneglat på kontrollproblem hos sina konkurrenter och insett att ett riktigt bra kamerasystem tar tid och blir aldrig riktigt perfekt avvägt? Kanske. Hur som helst så är det alltså fast kamera som gäller vilket jag bockar av som ett problem mindre att bekymra sig om. Grafiken i övrigt är väldigt fin. På högt uppskruvade nivåer och på rätt karta blir det riktigt tjusigt. Jag väljer dock att slå ner på inställningarna (som är förvånansvärt få) lite grann då det underlättar under de partier då det är massor av enheter på skärmen samtidigt.
Nyheter då? Herregud, sex år har gått. Bäst att ett helt lass med nyheter kommer lastat. Nja, så roligt ska vi inte ha det. Kanske har man insett att konceptet är vinnande även år 2005 och därför har man valt att fortsätta på samma ingångna väg istället för att börja konkurrera med Total War? Kanske. Klart är i alla fall att de som spelade de tidigare spelen inte kommer att behöva ögna igenom tutorialen särskilt länge. Givetvis så har man lagt in ett par nyheter som förhöjer spelandet mer än man först anar. Bland annat Home Cities.
Home City. En ganska diskret, men maffig ordkombination. När ett spel startas, både kampanj eller skirmish, så skapar man en Home City. Enkelt översatt; sin hemstad. Från början så verkar det enbart vara en fint renderad version av en europeisk storstad från the good old days. Men skenet bedrar. Under varje uppdrag kan du hastigt återvända till din hemstad och sända efter förstärkningar, hjälp, mat, guld eller något annat du kan behöva. Vad du kan skicka efter bestäms av vilken ålder din koloni i DNV och vilka kort du sitter på. Med lite flax så får du ett kort som ger mig möjlighet att skicka efter tre kanoner precis när du ska storma en fiendes koloni. Har du mindre tur så får du bara upp ett kort om 200 käk när du precis byggt en bondgård och dussinet får. Det här adderar till spelupplevelsen och eftersom staden sedan utvecklas efter hur bra du lyckas på andra sidan Atlanten så blir det ett trevligt Tamagotchi-tillägg till en redan solid spelupplevelse.
En annan intressant nyhet är systemet som tillåter användandet av så kallade trading posts. Utmed en väg finns ett visst antal sådana här poster. Dessa är up for grabs och lyckas du nappa åt dig ett par så får du ständiga tillskott i kassan. Man kan dessutom använda dessa för att skapa band med infödingar, som sedan hjälper en med ditten och datten. Kompanjoner är mycket viktigt att ha i händelsen av ett plötsligt anfall eller om man blir bankrutt.
En viktig sak när man spelar ett sådant här spel offline är såklart hur bra AI:n. Jag är glad att säga att den är överraskande kvick. Fiendens taktik är oftast slug och inte alltid helt lätt att förutspå. Intressant att notera är hur varierade strategier ens virtuella fiender använder sig av. Oftast förlitar datorn sig på mindre grupper av enheter som de stötvis skickar för att förstöra din bas lite åt gången för att sedan ta dig med kalsongerna nere innan du kunnat bygga upp ens hälften. Se även upp för spioner i buskarna som avslöjar din bys layout mer än väl.
Några små problem uppdagar sig dock så här långt in. Mestadels är det petitesser men en annars så vattentätt upplevelse är synd att blöta ner. Till exempel så känns vattenslagen lite tråkiga. Visst, de fyller en viss funktion men trots att skeppen är oerhört tjusiga och mandomsförlängande så blir de aldrig mer än understöd för ens landbaserade trupper. Det hade varit kul om sjöslagen haft mer eget utrymme.
Utöver det så är det frustrerande att välja enheter för ett visst ändamål snabbt. Har du en stor grupp med soldater klumpade samman och genast måste ha en bågskytt så går det inte alls lika smidigt att hitta honom som de borde vara. Att delegera arbete borde gå genom ett par enkla klick men ibland så tappar man värdefull tid på att finklicka efter den enhet man eftersöker.
Dessutom hade jag nästan hoppats att fysiken skulle kunna användas lite mer kreativt än vad som gives. En del har lovordat den och visst ser det ibland häpnadsväckande vackert ut när träd faller majestätiskt mot marken. Men det vore häftigt att till exempel kunna utnyttja detta genom att fälla träd för att blockera smala passager, eller rent av för att krossa en fiendegrupp som står precis under. Såklart är detta bara önsketänkande men när fysiken till spelet har fått en sån genomgång hade det varit roligt om man använt det som mer än rent ögongodis.
Dags då att knyta ihop påsen för den här gången. Den tredje delen i denna episka serie överraskar med vackra landskap, tjusiga mellansekvenser och trevliga nya tillägg inbakade i ett gammalt men icke föråldrat recept. Några småmissar går att leva med när det är så här kul att välta upp och ner på en orörd kontinent.
