Håret i nacken borde ju verkligen resa sig. Jag borde vara på helspänn. Fan alltså, det borde ju kännas så djupt ner i maggropen att jag nästan kastar upp av spänning. Inget av detta sker. Cue mayor besvikelse.
Jag är inte ens säker på vad det är som gör mig besviken. Jag var inget jättestort fan av Call of Duty och mina förväntningar på detta lilla sidouppdrag till uppföljaren var milda. Inte för att jag trodde det skulle vara dåligt, utan för att jag inte förväntade mig så mycket egentligen.
Detta är alltså lite av ett sidospår gente den ”riktiga” uppföljaren. Här är det enbart en kampanj som allt fokus läggs på. Ett grepp som uppenbarligen tagits för att ge en mer koncentrerad historia utan de spretiga inslag som varit seriens signum. Nu syns kriget från en sida och gissa vilken. Som vanligt kastas man handlöst in i berättelsen, tusentals tyskar, plan som bombar armerade tanks, folk som skriker ”Fall back!”, folk som blir skjutna. Mitt i allt detta hamnar spelaren. Spelaren (jag) känner ingenting. Sen går allt åt helvete och orden ”Two Years Earlier” hintar om att det minsann kommer är flashback som vankas.
Tanken har alltså varit att detta spel ska vara mer berättardrivet och fokuserat än de övriga episoderna i serien. En lovvärd tanke, onekligen. Vi får alltså följa kriget genom infanteridivisionen Big Red Ones ögon och jag gillar det här initiativet i teorin. Tyvärr så faller det platt när det, faktiskt, är så platt. Berättandet sköts genom korniga propagandafilmsekvenser och tusentals skriptade händelser under spelets gång vilket knappast vinner originaletspoäng men funkar hyfsat.
Problemet är att flytet i berättelsen och de känslostormar som är tänkta att leda en genom spelupplevelsen aldrig infinner sig. Man har ingen direkt aning vad man ska göra, varför man ska göra det och knappt hur heller. Efter ett par uppdrag sitter man bara och väntar på att texten ”Objectives updated” ska dyka upp så man kan spana mot kartan i vänstra hörnet och se var man ska gå härnäst. Spelandet blir således bara storstadsorientering utan utdelning istället för det smidigt berättade eposet man siktat på. Det är mycket i detta misslyckande min besvikelse bottnar i. Jag vill ju bli berörd av krigsspel. Jag vill känna ”shit, jag kan dö vilken sekund som helst”. Nu blir jag bara frustrerad av de uppenbart skriptade sekvenserna och det överdrivet utstakade upplägget. Oerhört, oerhört synd.
I övrigt ser det ut som det brukar. Kontrollen går inte att klaga nämnvärt på förutom att det ibland är väldigt svårt att se var man kan ta sig fram i pressade situationer. Ofta springer man in i vägar för att styrningen inte är klockren, och när det händer med ett gäng tyska semiautomater i röven blir det lätt katastrof. Pang. Död. Jahapp.
Det audiovisuella intrycket är desto mer intressant. Lite väl mycket grånade toner kan jag tycka ibland. Det känns överdrivet stilistiskt ”krigigt” då och då vilket börjar bli lite gammalt i genren, men detta är såklart inget som de flesta lär tänka på alls. Men för att vara hamrat ur en PS2:a så är grafiken mer än godkänd. Ljudet likaså. En av få gånger man faktiskt få lite feeling för spelet är när man spelar med ett par smällfeta hörlurar i ett mörkt rum.
Men jag kan inte undgå att få ett platt intryck. Spela, spela, spela, klarat, slut. Ingen direkt tillfredsställelse dyker upp i mig när jag klarar ett svårt uppdrag och handlingen är oerhört tunn och tamt berättad. Samtidigt går det dock inte att stryka under nog att det är ett gediget hantverke och krigsspelsveteranen kommer ha en så kallad ”field day”. Tyvärr kan jag inte direkt skriva ut det substantivet på mitt visitkort så jag hurrar mig inte flåsig över det här spektaklet i första taget.
