En uttjatad kliché du inte kan säga nej till?
200 miljoner kronor är en häpnadsväckande summa pengar, även för ett multinationellt superföretag som Electronic Arts. När en sådan summa pengar ens nämns i spelsammanhang är det inte utan att man sväljer lite extra tungt, för trots att branschen omsätter allt mer pengar för varje år som passerar så brukar utvecklingskostnader för enskilda spelprojekt sällan nå så långt över trädtopparna. Men Electronic Arts beslöt sig för att låta stålarna rulla in i en till synes oändlig ström när det stod klart att licensen till filmvärldens kanske allra största klassiker genom alla tider låg i deras händer. The Godfather, eller Gudfadern som vi känner det som, har tagit över tre år att färdigställa och har krävt nästan 200 personers slavlika engagemang över en ryslig mängd övertidstimmar. Ja, och så har det som sagt kostat en duktig slant också. Det klockar in som ett av de mest ambitiösa enskilda spelprojekten i historien. Så är det mödan värt?
Dags att kliva in i handlingen. Ens far har genom sin obrutna lojalitet till Don Vito Corleone fått bita i gräset riktigt ordentligt när hans affär eldas upp. Detta sker mitt framför ögonen på sonen (det är du, det) och givetvis gör det här ens karaktär rätt torsk. Det hela är väldigt välgjort men samtidigt så ligger hundratals bättre regisserade maffiahistorier i bakhuvudet och håller en från att bli ordentligt medryckt. Men nåja, några år går, pojken växer upp och givetvis hamnar han i trubbel. Snälla mor besöker Don Corleone på hans dotters bröllopsdag – dagen då en sicillenare enligt tradition inte kan säga nej när han blir ombedd om en tjänst – och berättar om sonens tragiska snedfall. Något udda kanske att gå till maffian när ens son ”hamnat i dåligt umgänge” måhända, men sådant lämnar vi därhän.
Till slut finner man sig som en medhjälpare till familjen och nu ligger hela New York för ens fötter. Nästan. Dags att stiga i graderna är det redan från början, och med en smula hjälp från Luca Brasi så finner man sig snart i att råna banker, ”övertala” affärsägare att Corleone är the shit samt svida upp sig när man sakta men säkert klättrar i hierarkin. Tanken har alltid varit att konstruera en ”levande värld” i vilken man kan göra lite som man vill i. Faktum är att just uttrycket ”levande värld” närmast används som ett mantra när spelet premiärvisas i en flådig herrgård någonsin i Stockholms lyxigare utkanter. Det talas även varmt om de många valmöjligheterna som står till buds för spelaren. Man ska kunna spela spelet på många olika sätt, heter det. Till exempel på Tom Hagens vis – diplomatiskt, coolt, lugnt -, eller Sonny Corleones vis – våldsamt, blodigt, ursinnigt. Problemet är bara att det verkar vara i princip omöjligt att klara att spela spelet på något annat sätt än det senare.
Här dyker spelets första duktiga minus upp. I filmen är våldet oftast inte mer än en backdrop för historien. Ett sätt att visa karaktärernas skillnader i personligheter, hur de handskas i olika situationer – genom att spöa skiten ur någon eller medla – och våldet är nästan aldrig en central del i filmen. Här har EA missat målet, verkar det som. Hur mycket jag än försöker är det så gott som meningslöst att ens försöka spela igenom spelet på ett icke-våldsamt sätt. Vad jag än gör så drar någon vapen snabbare än blixten, och så blir det eldstrid, och så dör man.
Känns scenariot igen? Hmm.
Jodå, hur mycket utvecklarna än vill sopa det under mattan så går det aldrig att komma ifrån hur mycket som är mer eller mindre direkt plockat ur Grand Theft Auto-spelen. Vissa stunder så känns det faktiskt som att spela en halvfärdig modifikation till Vice City, som utspelar sig i maffiamiljö, och i det sammanhanget uppenbarar sig ytterligare tillkortakommanden. Bilfysiken är till exempel mycket plastig, och det känns aldrig särskilt roligt att köra bil. Att man dessutom kan sno vilken bil som helst genom att kasta ut föraren, och sedan köra över densamma samt en hel rada människor på trottoaren… Ja, det känns igen, för att uttrycka det milt.
De korta spelstunderna vi blev tilldelade visade upp en produkt som under licensen, de välkända (och förmodligen svindyra) röstskådespelare och vacker grafik, egentligen ter sig lite för mycket som en GTA-klon för att de där miljonerna ska kännas väl spenderade. EA verkar ha haft enorma ambitioner och tyvärr verkar endast ett fåtal av dessa kunna leva upp till förväntningarna nu när spelet snart släpps till butikerna. Hur det verkligen blir med den saken får vi såklart se när vi sitter med spelet i hand och får gräva en smula djupare i historien. Kanske kan de då fängsla oss såsom filmen gjort. Kanske, bara kanske.
