Länge var jag inte alls en hundmänniska, främst på grund av ett par misslyckade möten med väldigt otrevliga representanter för arten. Jag blev biten i handen av min kompis hund när jag var 9 år och ett par år senare råkade min grannes stora vita hund sticka sina klor rakt i mitt ansikte när jag låg ner på en gräsmatta. Efter det var jag högst tveksam mot hundar och försökte hålla mig undan från dessa bestar. Men sen kom Charlie. Charlie är min flickväns underbara hund som jag älskar oerhört mycket. Efter att ha tagit hand om honom ett tag så började jag lita på hundar igen, och jag känner nu ett starkt band till dem.
Med detta sagt så ska vi prata om något så spännande som virtuell hundskötsel. Det är egentligen inget nytt. Det är Tamagotchi. Det är Digimon. Men Nintendo vet ändå oftast hur man gör för att ta ett redan lyckat koncept och stöpa det i en ny form för att skapa något som är bättre än konkurrenternas. När Nintendo ger sig fan på det så brukar de lyckas, nämligen.
Först ska man alltså välja hund vilket är lättare sagt än gjort. Mina systrar är dock snabba att välja och valet faller på en liten labrador som vi hastigt döper till Marvin. Sedan är det bara att börja gosa. Det mesta du måste göra med en vanlig hund krävs att du gör i spelet. Du måste till exempel gå ut regelbundet och ge din hund näringsrik mat, borsta pälsen, plocka upp bajs från gatan och såklart leka. Allt detta är viktigt för att få din hund att må bra och se bra ut. Men det som gör det här till en lyckad simulator är att inget av detta känns tråkigt, eller ens som ett ”måste”. Jag älskar att gå långpromenader med Marvin, svänga förbi parken och öva frisebee-kastning för att sedan gå hem och ge honom ett rejält skumbad.
Och Marvin då. Han verkar trivas, och han visar det på ett högst verklighetstroget sätt. När jag sätter igång spelet och visslar på honom kommer han springandes mot skärmen, trycker sina tassar mot den och skäller glatt. Jag vet att jag tittar på en bärbar spelmaskin, men inbillar mig att det faktiskt finns en liten labrador där inne som är hjärtligt glad att se mig igen. Inlevelsekänsla, check!
Vad som dock är ett stort problem. Ett alldeles massivt problem faktiskt, är att spelet straffar dig om du inte spelar regelbundet. Detta borde ristas i sten och placeras i alla spelhus i världen. Man ska inte behöva spela spelet en timme varje dag. Innan man vet ordet av kommer man sätta igång sin DS med en suck. Visst, Nintendo menar kanske väl med det här. Poängen är gissningsvis att man ska känna som att det vore en riktig hund man tog hand om. Men när det faktiskt rör sig om en simulerad hundracka så borde inte sådant behöva existera. Bara för att jag är borta över en helg vill jag inte att Marvin ska lida för det. Det är orättvist.
Men men, jag förlorade tråden. Nintendogs nära på den ultimata Tamagotchi-utvecklingen. Ta-hand-om-konceptet kan knappast dras mycket längre utan att bli irriterande, men Nintendo lyckas hitta balansen snyggt. Perfekt för pälsdjurallergiker och folk med för mycket fritid men för lite tid för en riktig hund.
Och glöm fan inte att ta med Bichon frisé i Nintendogs 2!
